Nya kontakter

För några dagar sen startade vi som vanligt tidigt, det var en underbar morgon, stilla luft, lite morgondis över marshlandet, solens strålar hade precis börjat värma oss. Det var mycket lågt vatten när vi gick in i en kanal, djupsiffrorna blev lägre och lägre och plötsligt så satt vi fast där i dyn igen. Vi tittade i våra tabeller och kunde utläsa att om ett par timmar skulle vattnet komma tillbaka, vi kokade helt enkelt en extra kopp kaffe och tog fram kameran för att fotografera lite fåglar som höll till på kanten.

Då ser vi akter om oss att det kommer två motorbåtar in i samma kanal, de saktar ner när de ser oss och vi talar med varandra över VHF:en. När den sista båten passerar på vår babordssida ropar mannen att han hade ”12 feet of water” där han var, så när de försvann försökte vi backa och trixa oss dit, mycket riktigt där var mycket mer vatten under kölen. Det här mötet skulle visa sig vara riktigt bra då skepparn ombord på båten hade lång erfarenhet av ICW, hade en webbsida med senaste nytt om farleden och verkade som han hade koll på alla nya uppgrundningar. Vattenleden här rör sig hela tiden eller rättare sagt botten rör sig hela tiden, genom alla in och utflöden och vid stormar och orkaner.

Vi är dessutom på väg åt samma håll norrut, varje dag får vi ett anrop på radion och meddelande om vad vi idag skall titta lite extra på vid våra vägval, det är värdefull information för oss som är nybörjare på Inter Coastal Waterways.

Nu önskar vi alla bloggläsare en riktigt skön påskhelg, vi kör på norrut under tiden som en Janssons Frestelse står i ugnen och gottar sig.

Sjömärken

Förr i tiden var farledsutprickningen olika i alla länder, i Sverige t.ex kommer ni väl ihåg den röda pricken med en björkriskvast som topptecken. Den som man kan köpa i alla prydnadssaksaffärer längs kusten. Det kallades väderstreckssystemet, det innebar i korthet att man skulle ha den röda kvasten norr om sig om farledens huvudriktning var ost/väst och öster om sig om farledens huvudriktning var nord/syd- I Danmark hade de sidosystemet vilket innebar att man hade samma typ av prick på sin sida om man var på väg in i en hamn, Norge och Finland hade som vi,”väderstreckssystemet”.

Nåväl detta var förr i tiden och på 80-talet så bestämde IALA (International Association of Marine Aids to Navigation and Lighthouse Authorities) att nu får det bli lite rättning i ledet och då bestämde man sig för att ALLA skulle ha sidosystemet. Låter väl bra!

Men det man inte kunde komma överens om var om man skulle ha rött eller grönt på sin styrbordssida när man var på väg in i en hamn så det blev både och, Amerika har rött på styrbord och Europa har grönt. För att komplicera ytterligare ett steg så har även formen på topptecknen olika i de olika världsdelarna.

Såna här små funderingar har vi när vi puttrar fram längs ICW (Inter Coastal Waterways)

Det finns fler användningsområden av sjömärken och det är ifrån fågelvärlden. Det är många fåglar som bygger bo uppe på konstruktionerna eller också sitter de bara en stund och tjattrar med sina kollegor, det ger oss fina fotografier

 Örnbo

 En skarv som intagit en stolpe med ett rött topptecken (ovanligt)

På vissa sträckor bygger örnarna bo och på vissa sträckor sitter skarvarna och torkar vingarna, de bygger helst sina bon på de gröna märkena, måntro om det är lite mer utrymme och lä runt de gröna fyrkanterna än runt de röda triangelformade märkena?

En vacker kvällshimmel

En helt vanlig dag, eller?

-->

Det var för att gå lite skyddat och enkelt vi valde att gå Inter Coastal Waterways norrut, här kommer en berättelse som hände oss igår vilket visar att allting kanske inte är enklare i ”skyddade” vatten.

Vi låg två nätter i St Augustin den äldsta staden i USA och väntade ut ett rejält oväder med åska och storm, hagel och man talade tillockmed om tornados på väderrapporten, det värsta vädret missade oss. Men iförrgårsmorse sa väderrapporten bara; stark vind och barometern började åter att stiga. Då går vi sa vi och passerade den öppningsbara ”Bridge of Lion” samtidigt som solen steg upp klockan 07.30. Till en början gick det som vanligt vi stod med autopilotens fjärrkontroll och passerade sjömärke efter sjömärke. När vi passerade inloppet till Jacksonville, på St Johnsfloden, hade vindens styrka länge legat på väl kuling , men då tog det i lite extra och visade stundals på 40 knop, och det var riktigt ettriga krabba små vågor. Men vi kom över floden och anslöt till ICW igen. Trodde att det skulle bli lite lä, men tji med det, landskapet var lågt och flackt och vinden fick bra tag i oss och vi hade i princip minst 35 knop i näsan hela tiden.

Då får vi plötsligt oväntat besök ombord, en liten båt med coastguardfolk vill komma ombord och göra en kontroll, välkomna sa vi och fortsatte vår färd med två coastguards ombord, den ena kollade hur det såg ut under durkarna, om vi släppte ut olja eller annat, vad vi hade för brandsläckningsutrustning ombord, och den andra satt och skrev rapport. Det gick hur smidigt som helst och dom tackade så artigt för besöket.

Sen hade vi ett orosmoment framför och det var en bro som vi skulle passera där vi läste i boken att den var lite lägre än vad som sades så man skulle titta noga vid bron vad aktuell höjd var, men vi räknade ut att vi skulle passera där vid nästan lågvatten, och när vi kom dit stämde detta så inga problem, men precis bakom bron var det en järnvägsbro, i boken stod att den nästan jämt stod öppen, men vad tror ni? Jo när vi kom rullade ett kilometerlångt tåg över, kapten fick ligga och hålla båten i vinden och när tåget passerat kommer en gammal man från ett hus och lullar fram till brovaktarns hus och börjar meka därinne, och efter en tid som kändes som en evighet började svängbron röra på sig.

Nu var det bara tre NM kvar till dagens planerade natthamn Fernandina Beach, sista staden i Florida, när man är på väg norrut.

Men lite konstigt såg det ut i sista flodsvängen på Amalie river, vi tittade i kikaren och såg fler sjömärken mot den infon vi hade i våra sjökort ombord. Vi visste att det var en sväng där sk.”shoaling” kunde uppstå, det hade vi också läst i guideboken. Vi tog det försiktigt med maskin, vi hade strömmen med oss och den fortfarande starka vinden i sidan, ekolodets siffror sjönk och rätt var det var stod vi på grund där i dyn. Men liksom på Cuba lyckades vi backa oss loss, men det var svårt att vända runt och gå tillbaka, vi kände allt botten ett par gånger till, ankrade lite konstigt på sidan där och försökte ringa till marinan och höra om de hade några uppgifter om den bästa vägen. Men de hade stängt för dagen.

Eftersom vi inte låg bra där och vattnet fortfarande var på väg ner tog vi upp ankaret och körde tillbaks en sjömil ungefär och fick en ganska bra ankring parallellt med kanalen lite inemot kanten. Det var bara att gilla läget, ingen hamburgerbar ikväll, men väl hittade vi några lammskivor i frysen.

Vi pluggade på om tidvattnet här i norra Florida och upptäckte att det började röra sig om ett par meters skillnad här, där det i södra Florida bara rörde sig om en fot.

Vi skulle ha högvatten kl 13.00 nästa dag och bestämde oss för att gå vid tiotiden, det passerade en liten bogserbåt och vi tog kontakt och skepparen där beskrev över VHF:en hur vi skulle gå i svängen för att ha vatten under kölen, lite svårt med dialekten de har, men vi försökte skriva ner vad han sa. Peppade till max drog vi upp ankaret klockan tio och körde iväg, plötsligt ser jag två stora motorbåtar bakom oss och ropar upp den ena som hade AIS, jodå de hade gått här förut, och han hade 5 fots djupgående och vi har 6 fot så vi bad om att få gå bakom dem. Sagt och gjort, vi kom igenom utan fler grundkänningar och det stämde inte precis med bogserbåtsskepparens beskrivning heller , men som i sagan skriver vi slutet gott allting gott.

Längs vägen

Vi är på väg norrut längs USA´s ostkust, det är inte lämpligt att lägga upp Anastasia i Florida under nästa orkanssäsong så vi har bestämt oss för att gå upp till Cheasapeakebay där det finns många alternativ för oss. Det är lite tidigt på säsongen att segla hela vägen utomskärs, varannan dag är det nya "northelys" som piskar oss i nosen. Därför går vi i ICW Inter Coastal Waterway på dagarna och sover på nätterna, tidsödande men ganska bekvämt. Det är lite som att cykla genom ett landskap hela dagarna, vi ser så mycket olika miljöer och människor. Vi vinkar som om vi vore kung och drottning och inte helt sällen kör folk förbi och säger "beautiful boat".

Örnbo

Tidig morgon passerar öppen järnvägsbro

Underbart vackra morgonar

Båtar som har bråttom

Båtar som inte har bråttom

Mer kommer

ICW Inter Coastal Waterway

Vår färd norröver längs Inter Coastal Waterways har startat.  Passerat 20 st öppningsbara broar idag och två stycken fasta broar och konstruktioner på standardhöjden 65 fot. Vi har räknat ut vår masthöjd till 63´10´´
Lite spänning i tillvaron måste vi ju ha, eller hur?

Det gick ju bra, än så länge står masten kvar

Cubasegling sista delen

Cuba en resumé: sista delen:,Marina Siguanea- Havanna

Depachon där alla av och påmönstringar skrevs in samt alla ställen vi varit. 

Nu hade vi ett par dagar på oss att skaffa ägg, grönsaker och frukt. Vi hade lärt oss att det från Hotel Colony gick lokala bussar var tredje timme in till Nueva Gerona. Vi åkte med en tidig morgon för en bråkdel av priset för en minibuss eller taxi, vi fick dessutom se en del småbyar på vägen, man bor här på Isla Juventud i fina små hus, alla är i princip likadana, men det kan vara lite olika färg och kvalitet på utsidan av husen. Det finns definitivt inga kåkstäder här, regimen ser till att alla har det lagom bra. Vårdcentral finns i varenda liten by och även skola.

Inne i Nueva Gerona hade vi fått tips på namnet på en grönsaksmarknad av en kypare på hotellet. Vi tog en hästdroska dit eftersom det är så man färdas enklast i den här staden. Nueva Gerona är långt ifrån Havanna och de andra storstäderna på Cuba, här är det som om de stannat på 50-60-talet, hästdroskor cyklar och en och annan bil tar utrymmet på vägen. Å den andra sidan andas vi fortfarande här bra luft, vi är långt ifrån Santiagos avgasproblem. Vi handlade med den lokala valutan peso i princip överallt. På marknaden var det många försäljare, trots det sålde de allihop ungefär samma produkter: Tomater, papas (söt potatis) grön paprika, morötter, jams, lök vitlök och till vår stora glädje var det även rödbetstid. Vi kände oss rika och glada och väskorna dignade. Vi hittade också ägg, vilket sedan inte var så lätt att få tag på, vi såg ägg i Havanna men det såldes bara till de som hade kuponger (!?)

Frukt fanns det tyvärr ingenting av i hela staden.

Lördagen närmade sig och framemot kvällen väntade vi nya gastarna från Borås. Plötsligt kom SMS vi väntat på: -”Nu sitter vi i en taxi på väg till Marinan”. Vi tog dingen och åkte iland, i mörkret på hamnplatsen träffade vi bara en väldigt berusad vakt som försökte få oss att ta en hästdroska till hotellet. Vi försökte förklara att vi väntade på en bil som skulle komma med ”Nusotros amigas”.I den tysta svarta öde natten hör vi plötsligt motorljud, och se där kommer taxin med våra vänner, även dom hittade till världens ände!

Eftersom det var klarlagt med Guardan, och vi nu med tiden kände alla på stationen, var det en lätt procedur att bli utcheckade från ön och redan morgonen efter seglade vi iväg ut till en udde på Isla Juventud som hette Cabo de Francis. Det dröjde inte många mil innan våran absolut bästa fiskecoach var på gång, han inspekterade befintlig utrustning och valt ut ett lämpligt drag. Plötsligt fick vi massa namn på de olika fiskedragen vi använt under fyra år. Jag undrar om fiskarna i havet på nåt sätt känner vem som höll i spöet för den Spanska makrillen satt nästan direkt där på kroken. Med van hand filéades fisken och nu var middagen räddad.

Ankarplatsen var helt fantastisk, vattnet var som en palett och skiftade från turkost till mörkblått och vi badade första gången på länge. När mörkret föll och det plaskade i vattnet runt oss kunde inte fiskaren ombord vara still, nu användes ett medhavt lite tunnare spö och plötsligt sitter det en liten stark och envis fisk på kroken, det blir en lång jakt där vi följer fisken med spöet runt båten flera varv, tyvärr vann fisken den striden, men nästa kväll vann vi, två stycken Horse-eye Jack.

Vi hann också med att utforska stranden och revet under dagen, det var ett härligt klart vatten.

 Cabo San Francis

Nu skulle vi vidare, vädret var lite molnigare och vinden tilltog. Vi hade haft två val vid planeringen att segla västeröver, norr om alla Cayos som bildade en lång kedja av öar, eller söder om. Det fanns inte några passager under vägen, vi hade sett ut en liten vik på nordsidan av Cayo de san Felipe som såg skyddad och fin ut, nu blev vinden lite mer på nord än sydost så vi seglade fram med god fart i det gruna grodhavet där djup på 4 meter kändes som väldigt okey. När vi skulle angöra den lilla rännan för att komma till ankarplatsen fattades tre av fyra utlovade sjömärkespinnar. När någonting rostar sönder och försvinner ersätts det sällan. Vi försökte att hitta öppningen och stirrade omväxlande på vårt ekolod och ut i naturen. Det grundade upp och jag tog ner farten till noll vilket var någon minut för sent för där satt vi i dyn, med den hårda vinden i sidan. Vi la på så mycket back i maskin som vi bara vågade och efter minuter som kändes som en evighet kom vi loss. Applåder.

Nu var vi tvungna att ankra ungefär där vi var, det var ett bra djup men vi hade inget lä överhuvudtaget, utan det blåste och skvalpade ordentligt natten igenom.

Nästa morgon såg ut att bjuda på samma väderlek så vi bestämde att gå till La Coloma knappt 20NM norrut på fastlandet. Vad vi kunde se på sjökortet var det en skyddad hamn och det verkade vara där fiskebåtarna lossade sin last. De sista fem milen in till hamnen gick i en muddrad ränna som skulle vara 3 meter enligt sjökorten och nu hade vi vinden precis tvärs, strömmen satte oss också tvärs och djupet på vår ekolod pendlade vissa delar av sträckan mellan 2 och 2,5 meter. Vi var minst sagt glada när vi efter ett blåsigt pinande kom in i lä, hamnen var full av uppankrade fiskebåtar. Vi blev direkt uppropade på spanska av GuardaFrontier och vi förstod att vi skulle ankra och omedelbart komma in till dem där de höll till i ett litet hus på kajen. Det visade sig att La Coloma också vara en ”puerto commercial” inga segelbåtar fick vistas här, kapten talade om att vi hade gått hit för att få lite lä i den hårda vinden, det ringdes några samtal och sen hade vi tillåtelse att ligga där över natten och naturligtvis fick vi inte gå iland.

Vad skulle vi kunna gjort?

Varför är det så?

La Coloma

Vi sov iallafall gott den natten och nästa dag seglade vi då vidare till Maria la Gorda på sydvästspetsen av Cuba. Det var en heldagssegling och vi hade god fart och solen sken. När vi kom fram till platsen vi visste att seglare fick vara, fanns det till vår stora glädje faktiskt förtöjningsbojar. Vi låg utanför ett hotell och tillika dykcenter, för i det här området skall det finnas den finaste dykningen på hela Cuba. Vattnet var kristallklart ner till de 8 meter som förtöjningsbojen låg på.

Försökte bota bacillen med Mojito

Här började nu Cubacillen äta sig in i våra kroppar och kapten var först med att börja hosta, tempot avtog betydligt. Vi tog det lugnt och gjorde som alla andra drack drinkar på strandbaren, vissa av oss var ute på djuphavsfiske och vissa av oss promenerade på stranden och vissa låg ombord med feber och hosta.

På söndagen mönstrade våra härliga gäster av och åkte bil mot Havanna via Vinales och vi avvaktade ytterligare ett dygn för att orka segla sista dygnet upp till Havanna. Det tog oss ett drygt dygn att nå Marina Hemmingway utanför Havanna , där bröt sig cubacillen även in hos kapten nr två. Några riktigt sega dagar följde, men en tur in till Havanna orkade vi med, så vi hann träffa gästgastarna igen innan deras flyg lyfte hem till Sverige.

Vi avslutar vår berättelse om Cuba-segling med en stor stor stor kram till alla Cubaner vi träffat. Intresserade, korrekta, varma och hjälpsamma, trots sina umbäranden i landet, nu i April skall Raol Castro lämna över ledarskapet och till vem? Ja det vet man inte än.

Efter att nu ha kommit till Florida, där ingenting fattas i affärens hyllor längtar men redan tillbaks, varför skall man egentligen behöva välja på 20 sorters ris eller bland ännu fler sorters frukostflingor, och varför i hela friden kan vi köpa färdig skalad frukt i plastförpackningar?

Cuba finns kvar i kropp och själ en lång tid efter det att man seglat vidare, det är ett som är säkert, ta en tur själva så får ni uppleva det på plats.

Cubasegling Del 2

Ja då var det dags för del 2 i vår Cuba-segling 2018

Trinidad/Casilda-Marina Siguanea, Isla de Juventud

-->

Allt har sin tid och även om vi kände att vi hade kunnat stanna i Trinidad några dagar till, druckit Mojito och lyssnat på musik var det nu dags att segla vidare. Vi bestämde oss för att göra en nattsegling till Cayo Largo, det var ca 100 NM precis lite för långt för att hinna dit under en dag.

Trinidad by sunset

 Cayo Largo är en låg sandö som började exploateras 1983. Där finns ett stort antal låga, exlusiva hotell längs den fantastiska långa, nästan oändliga stranden, man ser inte mycket folk men man förstår att de är där och lever ett lojt strandliv med solstolar, drinkar och ibland såg vi där vi låg ankrade att de åkte ut på snorkel och dykturer. Vi såg även en del charterkatamaraner som verkligen kunde komma långt in på de grunda stränderna. Det största antalet turister här på Cayo Largo är från Kanada och Italien, flygfältet som tar ner riktigt stora plan har ingen förbindelse med Havanna utan flygplanen kommer alltid direkt från sin utrikes ursprungsland. Detta innebär att man endast kan besöka ön via direktflyg eller som vi med segelbåt. Till kuriositeten hör att vi hittade en affär som sålde lite av varje, Barillapasta, majonäs och vad hittade vi där om inte en ost, de hade en ost, och den köpte vi direkt eftersom just ost från Antigua började ta slut.

-->

Som ni förstår av mitt sätt att uttrycka lyckan av att köpa en ost i affären är en segeltur till Cuba helt beroende av planeringen innan, man måste vara mer eller mindre självförsörjande under hela tiden, ungefär likadan bunkring som inför en lång passage av en ocean, det enda som är helt säkert att man kan få tag på Cuba är rom, cigarrer och öl.

den gamle och havet

Iguanas

Tiden gick och efter att ha sett oss mätta på sanddyner, kristallklart vatten och stora Iguanas ville vi vidare västerut.

Vi skulle segla till Nueva Gerona, staden på ön Isla Juventuds nordsida. Gastarna hade bokat flyg till Havanna och vi väntade nya gäster till samma ställe. Vi såg framför oss en stor stad! Med glam och stoj och stora supermarkets, ligga lite fint längs flodkanten och kunna promenera in till city på kvällen.

Vid utcheckningen hos Guardian i Cayo Largo får vi bara helt kort upplysningen att till Nueva Gerona får inga segelbåtar gå!....det är bara en kommersiell hamn men segelbåtar får däremot angöra Marina Siguanea på öns sydvästkust, 42 km syd om Nueva Gerona och 2 km syd om det berömda hotellet Colony.

Isla Juventud (Ungdomens ö) eller Isla de Pinos som den hette tidigare är en stor ö på Cubas sydsida, den ligger söder om Havanna i bukten som heter Batabano. På alla sidor omges ön av ett grunt innanhav (av oss kallat grodhavet) på sydsidan möter klipporna det Karibiskahavet. Som på många öar har det funnits ett fängelse, Presidio Modelo där bland annat Fidel Castro satt ett tag på 50-talet.

Vi angjorde den sk. marinan på morgonen i soluppgången, det var helt stilla och vi hade läst att infarten kunde ha fått ändrat djupgående med tiden, så vi tog det mycket försiktigt. Vi gjorde tre försök på olika ställen men fastnade i sanden alla gånger så vi gick ut igen och ankrade.

Det kändes som vi kommit till världens ände!

-->

Dessutom låg vi för ankar utanför världens ände!

Bästa Guardan

Men vi tog på oss optimistens ögon och åkte in till land, här som på alla andra ställen där Guarda Frontier håller till så fanns det en postering med mycket folk, här odlade man även sina grönsaker, majs, paprika och lök.

På morgonen kom en stor buss med kanske två tre människor som bodde på Hotel Colony för att åka på båtutflykt med en av marinans båtar. Vad vi förstod så är alla dessa marinor som vi sett statliga, privatpersoner på Cuba får inte äga en båt.

Första dagen tog vi oss gående till Hotel Colony, skönt att sträcka på benen och vädret ganska behagligt för promenad. Hotel Colony är stort, ligger fantastiskt vackert vid en strand, har flera pooler ett dykcenter, massor av anställda, men ett fåtal gäster. Det sägs att det byggdes av den amerikanska maffian en gång i tiden, man tänkte sig ha ett undanskymt ställe där man kunde ha ett kasino och göra sina knarkaffärer, idag vet vi att det ändrade sig med revolutionen som pågick i sex år mellan 1953-59. Idag är det minst sagt en lågintensiv turistverksamhet.

-->

På hotellet fanns det en dator som var kopplad till internet, alltså inte ens WiFi, till det positiva hörde att man kunde köpa 10 tarjetas på samma gång. Vi lämnade in tvätt, vi köpte en vattenmelon, bröd och ägg från hotellet, åt till och med en god middag där.

Hästdroska tillbaks med tvätten

Hotel Colony

Väl använd brygga

Dagen för gastarnas avfärd åkte vi in till Nueva Gerona med en dyr minibuss, vi besökte en bank där vi med viss möda köpte två 5 CUC frimärken (sellos) som skulle vara till en slags stämpelavgift hos myndigheten vid avmönstring (derollado). Detta var tvunget att göras hos Capitaneriet i Nueva Gerona, vi var laddade när vi kom in på kontoret och där satt den mest snörvliga dam och hostade medans hon skrev, stämplade och gjorde det som skulles. -Jag tänkte ajajaj den bacillen vill vi inte få med oss. Vi lyckades även förklara att om två dagar kommer nya gäster och då är det söndag kan vi komma hit då och mönstra på dessa? Damen insåg att det inte gick så vi kunde med hjälp av två reservinköpta stämpelavgifter samt kopior på deras pass få dem påmönstrade innan de kommit. Puh

Sen var det bara Thomas och mitt Visa som skulle förnyas, det hade vi hört skulle vara en pärs utan dess like, vi fick besöka banken igen, denna gång två stämpelavgifter för 25 CUC, vi gick tillbaka till immigrationtjänstemannen, då ville han även se vår sjukförsäkring, jag bara såg inne i mitt huvud precis var den fannns ombord på Anastasia 42 km därifrån...men jag hade Panthaenius blå båtförsäkring med mig och där står ju våra namn, så jag hoppades på att den här snörvlande mannen (ja det är sant) skulle godtaga detta, vilket han också gjorde.

-->

Vi firade dessa smidiga ärenden med att besöka stadshotellets lunchservering och tog in en varsin öl och fyra portioner ”Ropa Vieja”, vilket betyder gamla kläder men är något helt annat. Det är långkokt kött, lite som pulled pork. Till detta får man det vanliga riset uppblandat med svarta bönor. Nu var Nueva Gerona så långt ifrån turiststråken i Trinidad eller Havanna så på det här hotellet var det lokala Peso som gällde, vi betalade ca 3kr 50 öre för maten och 8 kr för ölen.

Avskedsmiddag på Hotel Colony

Nu var det dags för gästerna att ta en taxi till flyget och vi hittade en taxi som kunde ta oss tillbaka till de södra utposterna där Anastasia låg och väntade på oss. Taxibilen var i helt enastående dåligt skick, den var stagad med ett järnrör från sida till sida bakom framsätesstolarna . Avgaserna impregnerade våra kläder och växellådan hade sett sina absolut bästa dar, i varje vägkorsning gled chauffören igenom utan att behöva växla ner. Men vi kom fram till slut, mycket tackvare att ön inte bjöd på varken uppför eller nerförsbackar utan var ganska platt.

Nu väntade vi med spänning in nästa gästgastar inför del 3

-->