Filmtajm

Senaste produktionen från teamet på Anastasia

Lördagen den 11 juni

Det var när följande blogginlägg skulle postas något hände med satellittelefonen, så bättre sent än aldrig, här kommer det blogginlägget.

När stormen bedarrat och hjärnan slipper tänka på olika katastroflägen, hamnar vi tillbaks på minnenas boulevard.

Året var 1976, det var sommarlov på sjöbefälsskolan, ett erbjudande som extra styrman på HAKONE kunde bara inte gå mig förbi.

Under sträckan från första europa hamn till Göteborg och tvärtom tog Ostasiatarna ofta en extra styrman ombord, det var mycket jobb med lastning och lossning som ytterst var överstyrmans ansvar, varför han med en extra styrman ombord kunde göras vaktfri och koncentrera sig på last och planering.

Mitt sommarjobb skulle alltså vara att gå sträckan Göteborg-Marseille med Hakone, flyga upp till Le Havre för att mönstra på Hirado som var på väg upp mot Göteborg.

Efter tre lärorika veckor var det dax att mönstra av och ta flyget till Le Havre, på den tiden fanns det en telegrafist ombord som bland annat fixade med kontakter med agenten, rederiet, personalbyten och liknande, så det jag hade med mig i handen var en flygbiljett och orden; ”Agenten fixar hotell och hämtar dig vid flyget”. Le Havre var ingen stor flygplats och när vi landade på sena eftermiddagen tog det inte lång tid att få sitt bagage och komma ut i ankomsthallen. Där stod jag och väntade, och väntade på att någon med en liten skylt med mitt namn på skulle dyka upp. Jag hade ingen aning om hotell och jag hade dessutom inga pengar. När de sista passagerarna var på väg ut tänkte jag blixtsnabbt här är ingen och hämtar mig, det gäller att ta sig in till stan. Jag fick åka taxi med de sista passagerarna som lyckligtvis talade engelska. Jag tog in på ett hotell som såg billigt ut och tur var att dom inte ville ha förskott, det här var som ni förstår innan kreditkortens tid. På hotellrummet fanns en telefonkatalog som jag försökte tyda och till morgonen hade jag samlat på mig ett par telefonnummer. Jag hade tur, det första stället jag ringde på morgonen svarade efter en lång stunds tystnad: ”Excusez-moi, Miss Ekeblad, vi var på flygplatsen igår, men vi förstod aldrig att en styrman kunde vara en kvinna, så vår man åkte därifrån igen!”

23 34S 178 59W

Sista dygnet på Minerva blev ett dygn att minnas, vi kom ju fram på
lördagen den 4 juni, då var vädret fint och det var vi och fyrbyggaren där.
Söndag anlände två båtar och på måndagen två, alla hade haft sina
upplevelser på resan, tisdag började vinden vrida på nord och vi ankrade
om, nu hade grib-filerna börjat visa på en kraftig ökning av den nordliga
vinden under de närmaste dagarna, det var en front som växte till sig och
redan på onsdagen vinden att öka, tillsammans med högvattnet blev det
rejält skumpigt inne i atollen. På torsdagen rev vinden av de vita topparna
på vågorna. En ensamseglare fick problem med sin ankarkätting och höll på
att tappa allt han hade. Han fick hjälp av en fransk man till slut, vi hade
förberett ett reservankare åt honom. Sen blev allt bra värre och värre när
mörkret föll på torsdagen var vinden uppe i stormstyrka och ljudet var
öronbedövande. Vi satt på helspänn och lyssnade, beredda att agera om nåt
skulle hända med vårt ankare. En tysk båt började dragga men kunde få ut
sitt reservankare och stabilisera situationen. Sen kom regnet, det vräkte
ner och PANG gick vår avlastningslina av, nu hängde ankaret bara på
spärren, vilket ökar belastningen på det inte starkaste stället. Vi fick
räddat situationen med en ny krok och lina, kort efter denna manöver tog
regnet i om ännu värre, och pu och pust så dog vinden tvärt och kom efter
en stund från helt andra hållet, vi var då tvugna att byta ankarplats
annars var vi för nära revet.
När vi ankrat om var det bara att försöka torka upp så gott det gick,
vinden dog men den guppiga sjön stannade kvar hela natten. Det här
äventyret kunde vi definitivt klarat oss utan.

Frontpassage

På sommaren kan man ibland hitta en lapp på dörren till den lilla affären.
"Butiken stängd på grund av vackert väder." Idag säger vi ombord Anastasia
tvärtom "Bloggen stängd på grund av dåligt väder".

Sjömansminnen Minerva del två

Efter ett par kortare törnar på båtar som också gick på de kalla
breddgraderna fick jag till sist drömjobbet som lättmatros på Ostasiatiska
kompaniets HAKONE. Nu skulle jag segla på värmen, ett uttryckt jag hört
under de första åren, och lät det inte lockande? Segla på värmen, ja ni
förstår att glädjen var total när jag mönstrade på, erfaren kände jag mig
också och behärskade sjömansspråket till fullo.
Vi seglade från Göteborg via norra Europa och lastade styckegods till
fjärran östern. Resan blev lång eftersom Suezkanalen var stängd, så gick
fartygsstråket runt Afrika. Vi angjorde ett tiotal hamnar från Port Kelang
i Malaysia ända bort till Japan, och hade oftast långa liggetider då godset
som lossades och lastades var styckegods, containrar hade vi bara på
väderdäck. Vilken underbar tid, vi besökte ställen man aldrig annars skulle
komma till på den tiden, bland annat lastade vi DelMontes ananaskonserver
från en träbrygga i Bugo på Filipinerna. Jag minns vidare min fascination
av att vara i Shanghai, det var under mäktigaste Mao-tiden, det fanns inga
reklamskyltar bara propaganda affischer på Mao och glada arbetare. Alla
människor bar i stort sett likadana kläder, det fanns nästan inga bilar men
miljontals cyklar och på floden vi ankrat, seglade gamla djonker som
antagligen sett likadana ut under århundranden.
Fantastiska minnen och fantastisk sjöresor, vägen tillbaks till Europa gick
vi via Stilla Havet och genom Panama-kanalen, efter två rundresor hade 12
månader gått och då hade jag äntligen uppnått mina 30 sjömånader och kunde
ansöka om inträde till sjöbefälsskolan i Göteborg.

Sjömansminnen på Minerva

Idag vandrar tankarna tillbaks där allting började, det här sjöbuselivet
alltså. En septemberdag året 1972, jag var 18 år och hade fått
fartygsbefälselevs jobb i ett malmfartyg som hette LAPONIA, hon tillhörde
rederiet Gränges och låg för tillfället och lastade malm i Luleå. Det var
många som vinkade av mig den där kvällen på Stockholmscentral när jag
äntrade nattåget, inte ett öga var torrt. Morgonen därpå stannade tåget i
Luleå och jag klev av för att ta en taxi till båten, men var låg hon
nånstans, båten som skulle bli mitt hem för lång tid framåt? Jag frågade
taxichauffören, och han pekade på en båt som låg ute på redden, jag fick
nöja mig med att åka till rederikontoret. Efter några timmars väntan
ordnades skjuts ut för mig med en bogserbåt, och då kom snart nästa
utmaning, ett brant, brant fallrep där jag skulle ta mig upp med min
packning. Jag var så nervös att jag kände pulsen dunka i tinningarna, och
när jag äntligen kom upp på däck var det iallafall någon som tog emot mig,
visade mig min hytt och var mässen var. Det var en stor norrman, han var så
stor att han hade fått klippa en skåra i ovanlädret på tofflorna för att få
in fötterna. Han presenterade sig som båsen, det var han som var
arbetsledare för däcksgänget, vilket jag nu tillhörde. Jag tänker på den
här mannen ibland, som vid första intrycket gjorde mig helt förskräckt men
som senare kom att visa sig vara en riktig bundsförvant. Efter det första
omtumlande dygnet började sjölivet sakta men säkert kännas riktigt bra, och
under de nio månader jag var mönstrad ombord bestämde jag mig att det här
livet, det var något att satsa på.

Det blåser över Minerva

Vi har hamnat mitt i ett mäktigt blåsväder här ute på vår ankarplats, bakom
det lilla revet Minerva som skyddar oss så gott det går mot havssjön. Vi
har sjölä i ca 8 timmar, sen har tidvattnet kommit upp i nivå med revet som
endast är ca 1 meter över havets yta, då passar vattnet på att ta sig över
revet och in i lagunen, sjön blir lite skvalpigare här inne i ca 4 timmar.
De tonganesiska fyrbyggarna har inte heller så lång tid på sig att gjuta
och bygga fyrfundamentet under varje tidvattencykel. Det kommer ta sin tid
innan fyren är rest, och vi kommer nog inte hinna vara med på taklagsfesten
eller vad det heter när man reser fyrar.
Vi seglar vidare förmodligen fredag eller lördag.

Funderingar på Minerva Reef

Att vara ständigt uppkopplad det är som en drog, man vill bara ha mer
information, snabbare uppdateringar, det råder sällan tvivel, är det något
man undrar över, funderar på eller tvistar om, löser man detta blixtsnabb
genom att googla lite. Visst är det härligt att hela tiden ha koll på vad
alla ens vänner gör eller inte gör, för det är väl inte så att Facebook går
före jobbet?
Livet blir till slut som en kuliss där man går omkring och dokumenterar det
som görs för den dokumenterande sakens skull, inte för att man vill vara
just där och då, och tänk följande hemska tanke om man en dag inte får
några "likes" på sitt FB-inlägg, är man då bortglömd?
Nej vi skall inte dra allt för stora växlar, visst är Internet en
fantastisk möjlighet att vara borta och samtidigt hemma.
Men när vi är ute på våra seglingspassager och är helt bortkopplade från
nätet, då händer det precis som andra saker med hjärnan, man får lov att
själv bli lite mer kreativ, fundera ut lösningar, lyssna på andra tankar
och kanske inte finna lösningen på minuten. Vi tror det är nyttigt för både
unga och gamla hjärnor.

23 40S 178 56 W North minerva Reef

Här ligger vi nu ankrade " in the middle of nowhere" kan man säga, North
North Minerva Reef, inte ens en öde ö, inte en palm, inte en kokosnöt, bara
ett öde ringrev med en öppning ut mot det stora havet. Det känns ändå
väldigt skyddat och bra, vinden fläktar men vattnet krusas bara på ytan.
Här finns inte ens fåglar vad vi sett, bara massor av fisk får man förmoda.
Med 370NM till Suva Fiji, 260 NM till Nukualofa Tonga och 820 NM till
Auckland NZ känns det helt riktigt att revet hör till Tonga. För några år
sedan var det lite groll mellan Fiji och Tonga vem som kunde säga att det
var deras rev. Men när vi kom in i den till synes öde atollen såg vi en
Tongansk patrullbåt, vi hissade snabbt den tonganska röda flaggan med ett
kors på och hälsade på dem via VHF:en. Patrullbåten ligger här för att
bygga en ny fyr efter den gamla som rostat sönder. Så man kan nog säga att
det är Tonga som ansvarar för underhållet, mycket mer än fyren finns det
dock inte att underhålla.

PS: Bildgoogla gärna North Minerva Reef

25 41 S 179 39,8 E

Är det inte härligt, varje dag sen i måndags har vi skrivit in en
temperaturhöjning på 2 grader i skeppsdagboken, det betyder att vi nu är
uppe på 22 grader även på natten. Hela vädersystemet är vänligare, de stora
lågtrycksmolnen första natten var så svarta och kompakta, innehöll massor
av energi med vind regn och blixtar, nu kommer det lite ljusgråare moln
ibland, som är långt ifrån så aggressiva, bara lite sköna när dom mildrar
den brännande solen.Att vi dessutom sen igår har flera kilo nyfångad
MahiMahi i frysen gör inte livet sämre. Vad var det kaptens gamla kollega
sa?
Jo, "-Så här skall man ha det när man har det som sämst"

28 08S 178 36E

Igår när väderfilerna togs hem såg det ut att bli svaga vindar hela
påföljande dag, så bra sa vi med en mun, då skall vi rigga vårt nya segel,
Code Zero och provsegla med det. Kul.
Blev det så?
Inte precis, nu galopperar vi fram i en fart sällan under 9 knop och då
behövs inget lättvindsegel, och förresten vet vi inte exakt hur mycket det
blåser, då vindinstrumentet slutade att fungera i natt. Varför görs inte
segelbåtsprylar för segelbåtarnas tuffa klimat?

30 38S 177 19E

Kropp och själ börjar nu komma överens med varandra efter ett par tuffa
dygn. Den goda känslan att vara på väg, kunna läsa en bok, filma och fota
lite, byta ut pemikanen mot omeletter och rostat bröd, vad säger ni? Det
låter väl ok!
Som vi säger, det gäller att bestämma sig; Sista helgen vi låg i Marsden
Cove strömmade det in många båtar som skulle samma väg som vi, som också
insett att det var en bekväm plats att klarera ut ifrån och ligga i
startgroparna på väg norrut till tropikerna, en del till Tonga en del till
Fiji och New Caledonia. Men av någon anledning blev det på söndagen en
slags masspsykos bland seglarna, som i sista stund kollektivt sköt upp sina
avgångar. Vi är så glada att vi följde vårt beslut och att vi nu kommit
norr om 30 Syd.

33 01,8S 176 06,8E

Efter första dygnets kalla, blöta och blåsiga färd tänker vi på
besättningen på Draken Harald Hårfager, ett nybyggd norskt vikingaskepp som
just nu seglar från Norge över Atlanten, tror att dom är nånstans mellan
Grönland och New Foundland. De arbetar på ett öppet däck och har bara nån
tältkonstruktion att sova i. Vi har ju iallafall våra torra kojer med
duntäcken så vi skall inte klaga. Dessutom är vi på väg mot varmare vindar.
Fast jag undrar om dom kan föreställa sig nattens otäcka åskväder med
blixtar och dunder. Huga.

35 45,5 S 174 40 E

Man skulle nästan kunna tro att vi blivit landkrabbor sen vi kom till NZ
för knabbt tre månader sen, men riktigt så är det ju inte. Vi har ju seglat
från Nelson på Sydön till Marsden Cove på Nordön, vi har hunnit med mycket
utflykter under tiden.
Men imorse var det dax på med sjöbenen, betala räkningen, klarera ut och så
var vi iväg. Lite skönt är det att bara sitta i ett hörn i sittbrunnen och
i lagom takt anpassa sig till sjölivet. Häng med på resan.