24 19S 051 13E

Här kommer en mustig skepparhistoria tagen ur det levande livet för sådär
en 30 år sedan
Det är måndag morgon och matros NN har inte törnat till vid arbetets start
klockan 07.00, båsen meddelar detta till ÖST, som då med båsen som vittne
använde huvudnyckeln för att gå in i matrosens hytt och väcka honom.
MatrosNN som var synbart påverkad skällde ut ÖST efter noter.
På ÖST inrådan beslutade befälhavaren att sammankalla fartygsnämnden, efter
förhör med de olika parterna hade nämden sitt möte och
ordförande/befälhavaren ansåg att straffet skulle vara loggning en vecka,
men Sjöfolkets representant reserverade sig mot beslutet. Matros NN
kallades in och delgavs straffet, varpå han blev så arg och tog fram den
blå och dängde den hårt i bordet framför gnisten och sa: -"Jag skall fan
inte låta min lön gå till massa kaptensänkor, jag mönstrar av i Durban".
Gnisten påpekade då att matros NN var mönstrad på europeisk hamn och efter
Durban och Cape Town var fartyget "bound Caribean FO",(for order) så det
där med avmönstring fick nog vänta. . MatrosNN blev alltmer desperat och
hotade då med att slå handen rätt i skottet så han blev sjukavmönstad.
Gnisten informerde matrosen om att han tagit ut TGH i förra hamnen och att
han hade två dragsedlar som löpte, så någon större summa pengar vid
avmönstring kunde han inte räkna med.
Det kan nämnas i sammanhanget att alla inblandade parter i denna händelse
fick åtnjuta varandras sällskap ytterligare tre månader, innan lämplig hamn
för avmönstring kunde ske.

Om det finns uttryck som ni inte förstår kan ni ställa en fråga här på
bloggen får vi ta och förklara när vi kommer in till land.

Gamla vänner och kollegor i Australien

Nu har vi hälsat på en gammal sjökaptenskollega igen. Fått god mat och vin, samt delat gamla sjömansminnen, Kapten Anders jobbar som befälhavare på en stor kryssningsbåt och bor här i utkanten av Brisbane sedan 20 år tillbaka.  Han har under hela sitt yrkesliv varit verksam till sjöss som både skeppare och lots. Anders var kapten på min första båt jag hade som styrman 1978, är det inte helt otroligt längesen !!

Jag kommer ihåg att jag var jättenervös när jag efter påmönstring på den lilla paragrafaren Breezand skulle ta min första vakt. Vi lämnade Tuborg-hamnen i Köpenhamn och skulle gå norrut, jag tror vi skulle till Göteborg. -”Jag går ner nu från bryggan ”sa kapten när vi kommit utanför pirarna, okey sa jag och stod fullständigt paralyserad när jag för första gången i mitt liv passerade Helsingborg-Helsingör som styrman på vakt. Allting avlöpte väl och är nu sparat som ett gott minne.

Den spriten...

Styrman visade fram menyn till lotsen, han visste egentligen vad lotsen
skulle komma att beställa innan, han tog alltid samma sak, det dyraste
vilket var en plankstek. Orden slussades vidare till vaktmatrosen som
skulle se till att planksteken kom upp till bryggan nerifrån byssan. Tiden
gick och både lots och styrman tyckte att det tog väldigt lång tid, men
till slut dök matrosen upp, glad men tomhänt. Nu var man inte lika glada på
bryggan, det skulle bli ont om tid för lotsen att njuta sin plankstek innan
han skulle ge sig av. Matrosen gick skyndsamt ner igen och kom denna gång
upp med en plankstek till bryggan.
Dagen efter stod båsen och styrman och pratade om olika jobb som skulle
göras ombord, "-förresten sa båsen, det var så konstigt i morse när jag kom
till färgsjappet, då stod det en helt orörd plankstek på en av
färgpottarna".
Styrman lade ihop de båda händelserna och förstod hur det gått till,
matrosen som var lite törstig hade gått vägen om sitt lilla "förråd" och
när smutten intagits glömdes ärendet bort .
Den spriten.....

Olivolja och vitlök

Jag minns min första båt Laponia, en Grängesbergare på 32.000 dwt. Besättningen var svensk sånär som på ett par spanska matroser. Det var Rios och Ramos som kom ifrån Bilbaotrakten, båda två hade jobbat länge på svenska båtar, och hade vissa vanor med sig från Spanien. I mässen där vi åt satt jag vid deras bord, de hade en stor dunk med olivolja med sig från hemtrakten, varje dag hällde de olivolja över maten, alla förfasade sig över denna vana, liksom vanan att knapra i sig rå vitlök till den svenska husmanskosten. Nu 40 år efter köper vi olivolja som aldrig förr, livsmedelsaffärerna har många hyllmeter med olika sorters olivolja och vi anammar medelhavsdieten som något mycket hälsobringande.

Tänk vad de visste redan då 1972, när vi rynkade på näsan över ”sydlänningarnas vanor”.

Kopran till oljefabriken i Karlshamn

I somras skrev jag ett blogginlägg om hur man utvinner kopra från kokosnöten, nu har vi fått ytterligare en dimension på hur viktigt och världsomspännande kopra framställningen är eller i allafall var, på den gamla goda tiden som vi ofta berättar om här i sittbrunnen.

Vi har nu ett ögonvittne ombord som kommer ihåg i barndomens Karlshamn, hur det var när kopraskonaren kom med last av kopra till oljefabriken. Skeppet hade hållit på i månader och lastat kopra, några säckar från Tahiti, några säckar kopra från Fakarava o.s.v. En lika lång sjöresa följde sedan för att komma till den lilla staden Karlshamn i norra Europa, där man då skulle få sin last lossad. Det första som hände var att när man luckade av stod det som ett svart moln nere ifrån rummen av de små svarta koprabaggarna, och hela staden kunde identifiera vilken båt som låg inne. Nästa problem var att ofta hade kopran under den långa resan sjunkit ihop och smält samman, vilket gjorde den svårlossad. Stuveriarbetarna fick stå med spett och hackor för att få loss det ur båten. På sommaren stekte solen samtidigt och stuveriarbetarna fick ner stora kaggar med svagdricka för att släcka törsten. Kaggen gick runt och den sista slatten kunde vara ganska besk då många av stuveriarbetarna snusade.
En fantastisk känsla att sitta här nu och dels veta var kopran kom ifrån och sen höra hur den mottogs i vårt eget land långt upp i norr.

Lasthistorier

Smöret
På 70-talet då väst fortfarande var väst och öst öst, hade alltid DDR brist
på matvaror, denna gång handlar det om smör. Västtyskland som då hade ett
sk. smörberg förde ingen handel med sin granne DDR. Då hände det sig att
Salénrederierna hade en smörimportör i Algeriet som var en perfekt
handelspartner med både öst och väst. Smöret skeppades på en kylbåt ner
till Algeriet, där låg vid samma kaj med endast ett varuskjul emellan en
annan Salénbåt och lastade smör, med destination DDR....
Apelsiner
Vår last bestod normalt av trä och-pappersvaror från Sverige/Finland till
östra Medelhavet samt på vintersäsong citrus från Isrel till norra Europa.
Vi låg i Ashdod en nybyggd hamn i södra Israel och lossade last från
Finland, ett par luckor var klara, så uppstod någon störning i hamnen och
för att vi skulle få ligga kvar vid kajen började man plötsligt lasta
apelsiner ner i underrummen. Sen lika plötsligt var det stopp med detta och
vi fick förhala ut på redden, det skulle enligt turlistan komma någon annan
båt och lasta. Det kom sig inte bättre än att när de blev vår tur att fylla
båten med väldoftande citrusfrukter i 20 kilos kartonger, då var de som
redan slängts ner i båten för gamla, därav har vi gjort något så ovanligt
som att lossa apelsiner i Israel.
Koks och kol
I efterkrigstidens Sverige hade Civilförsvaret många lager med
förnödenheter runt om i landet om det skulle komma kristid igen. Koks var
en sån reservlagervara, så att vi skulle kunna driva våra ånglok. Men när
till slut det inga ånlok fanns kvar såldes ett kokslager till Belfast och
det lastades och skeppades iväg. Returlast på den resan blev ? Ja, kol från
Wales gruvor och till kolkraftverket i Köpenhamn. Det var bra med samma
last båda vägarna behövdes ingen lastrumsrengöring emellan.

Kapten Bölja

Här kommer en annan sjömanshistoria, den handlar om det envisa släktet
sjökaptener.

Kapten Bölja var en populär skeppare i Salénrederierna, han seglade på
kylrederiet som ofta lastade bananer i Centralamerika för Europa. Han var
alltid noga med tider och tyckte väl därför att resten av världen också
borde vara det. Når de närmade sig nästa lastningshamn Golfito i Costa Rica
var lotsen beställd till 0600, och stuveriet skulle börja lasta kl 0700.
Gryningen inträdde, fartyget var på anvisad plats och lotsen kallades upp
på VHF:en, inget svar. Det kom inget svar överhuvudtaget och som nämnts
tidigare gillade kapten Bölja att vara punktlig, så när han gjort ett par
irriterande vändor från bryggvinge till bryggvinge och kikaren i högsta
hugg säger han bara till övriga på bryggan:
"-Kalla upp rorsman, vi fortsätter in utan lotsen".
Allt gick naturligtvis bra, kapten Bölja kände sitt skepp, och utan några
händelser kom de så till kaj och matroserna hängde ut landgången. Först
ombord kom en ilsken lots, utan förklaring till sin sena ankomst, i följe
hade han hamnmyndigheterna och en agent. Hela historien slutade med att
böteslappen sved surt i handen på kapten Bölja, hur skulle han förklara det
här för rederiet?

Så kunde det gå till förr till sjöss

Vi kör igång med en häftig löstandshistoria från tidigt 70-tal ombord på en norsk styckegodsare på sin resa från Indien-NewYork via Suezkanalen.

Matrosen hade tandläkarskräck och samtidigt mycket dåliga tänder, i överkäken fattades det tänder och de som var kvar, var som små svarta pluggar. Båsen och matrosen satt och pratade om detta och båsen som var erfaren och varit länge till sjöss visste att den billigaste tandvården på denna träd, den hittade man i Indien. Själv hade han låtit dra ut alla sina tänder och han var så nöjd med sin lösgom.

Matrosen satt kvar länge och funderade, han var ju väldigt rädd, men samtidigt hade han ju alltid besvär, tandvärk, och svårt att tugga maten.

Vid nästa landgång som var Bombay tog sig matrosen tag i en tandläkare, sagt och gjort, nu åkte alla gaddar ur överkäken, det fick räcka. Ombord igen fortsatte matrosen med rostknackningsjobbet på däck, snart fick han svårt att jobba i den starka solen och värmen och det började blöda överallt i munnen. Andre styrman förstod vad som hänt och tog grabben med sig till sjukhuset, där tråcklade dom ihop hålen i tandköttet och fick tillslut stopp på blodflödet.

Hamnvistelsen var inte lång i Bombay, det var inte mycket last som skulle lossas, matrosen uppsökte därför ånyo sin tandläkare som i all hast lyckades prova ut en ny tandrad till överkäken. Nu kändes allting redan bättre och matrosen vågade sig på ett leende igen. Båten gick vidare och till Suez var det ungefär en vecka i sjön. De första dagarna sågs matrosen leende i mässen vid varenda måltid, han berättade för alla hur nöjd han var, men dagarna gick och svullnaden i munnen lade sig mer för varje dag, och till slut ramlade tandraden obevekligen ut. Matrosen fick återigen hålla sig till den mjukare maten, han förbannade både båsen och den indiske tandläkaren. Men till sjöss kan man inte göra mycket annat än att vänta, så inte förrän de kom till New York någon tid senare fick matrosen riktig hjälp med sina tänder, till en betydligt högre kostnad än det indiska alternativet.