Filmtajm

Äntligen är den färdig och uppladdad, filmen från vår extra segling som gastar på Amelit.

NC

Lite bilder från vår roadtrip idag, höga berg och djupa dalar, röd jord och massor av obrukad mark.

Den stora inkomstkällan i landet är den rikliga förekomsten av nickel, gruvorna på New Caledonia utvinner 25% av världens nickelbehov.

Grand Terre som den stora ön heter är ca 350 km lång och 50 km bred, det bor ca 270.000 invånare, kanaker, fransmän och några från Wallis Futuna. Detta är Nya Caledonia i ett nötskal, vill du läsa mer? Klicka här.

Franskare än Frankrike

New Caledonia franskare än franskt?
Vi har varit här ett par dagar och börjar upptäcka landet. Deras boulangeri/patisserie butiker är som rena himmelriket. I Franska Polynesien levererade brödbutiken endast färska baguetter, här kan man välja på minst tre sorters baguetter, de mest exklusiva surdegsbröden, croissanter och bakverken!
Ååh så mycket gott, och så vackert.
Baksidan med alla länder som har inflytande från frankrike, det är internet. Varför kan inte det gamla telelandet Frankrike förstå att "Bredband åt alla" skulle vara en fantastisk utveckling för både invånare och seglare. Suck

Gastarnas segling

Seglingen mellan Fiji och Nya Caledonien är avslutad och både kapten och hans gastar är nöjda.

29 april, avgångsdygnet bjöd på en fartfylld slör, vaktschema sattes och fisken slingrade sig loss från kroken, man kan ana en riktig bjässe då farten vi höll när han fastnade var ca 9 knop. En mustig spaghetti bolognese lade sig som en trygg grund i magen inför nattvakten.

30 april minskade vinden något och den glada gulblåa spinnakern sattes, seglarnas liv var gott från högsta befäl till gastarna i skansen, till middag serverades lätthalstrad tonfisk med potatisstomp och guacamole.

1 maj togs spinnakern in under nattvakten och en jämn snabb segling med genuan kunde bibehållas ända fram till eftermiddagen då svarta moln med plötsliga vindvridningar och vindökningar täckte den blå himmelen. Trots denna lite trixiga eftermiddag serverades en fantastisk Chicken ála King till middag.

2 maj hade planer börjat smidas för att hinna in i passet vid slackvattnet på kvällen, kanske hitta en ankarvik för natten. Men då stannade maskin plötsligt och besättningen kunde konstatera att fläktremmen på VolvoPentan gått av, det var en av sakerna som varit de sista reparationerna i Fiji. Besättningens kunskaper sattes på sin spets, hur hade fläktremmen suttit? Varför hade den gått av? Några timmars funderande och en hel del mekande kunde medföljande gastar få en ny rem på plats. Men skulle det hålla?

Planen att gå in på natten lades om, och skulle nu istället ske i gryningen dagen därpå. Motor skulle användas ett minimum för att säkra själva förtöjningen i hamnen.

3 maj gled Amelit in genom Passe de Havanna strax innan gryningen, månskäran höll undan nattens mörker, och endast ett svagt porlande i aktern hördes. När solen steg över horisonten seglade vi fortfarande upp mot huvudstaden och Port Mauselle.

Kapten letade i sina gömmor och serverade en ankardram i spetsiga glas, tänk så bekymmersfritt det är att segla som däcksgast.  

Radioskugga

Nu seglar vi mot Nya Caledonien om en stund, ingen möjlighet att blogga eller skicka tweets. Total semester alltså! Varför inte tillbringa tiden med att:

• läsa gamla avsnitt av bloggen 
• titta på gamla filmer på You Tube
• titta på fina foton på Flicr

See you soon

Bula Bula

I hamnen putsas det på alla båtar från morgon till kväll, det är en del segelbåtar som skall igång med charter och andra putsar bort skråmorna från februari orkanen. Solen skiner starkt hela dagen och sitta ute på däck och jobba kräver sitt tålamod, solhatt och vattenflaska,  trots det finns här inga sura miner. Livet rullar på i en långsam men jämn takt och ett glatt Bula från förbipasserande kan göra putsandet lite roligare. 

Gastarnas vardag

Börjar sakta men säker komma in i skeppsgastarnas roll, skrubba däck och göra backlagstörn. Idag har vi börjat bunkra mat och goa grejer så vi skall överleva fem-dagars-seglingen till New Caledonia, på New World hittade vi både Wasaknäcke och en pressokanna för kaffe.

När vi seglar brukar vi laga laga brunch och middag och skall väl försöka hålla fanan högt och leverera det samma på den här seglingen, lite kött och kyckling ligger i frysen och fiskedonen ombord ser ut att kunna ge oss en MahiMahi eller Tuna. De flesta bitarna börjar komma på plats.

Hej och hå jungman Jansson än i friska morgonvinden.........

Ålder och hälsa

Igårkväll träffade vi en vän till vår Captain, han bor i en by ute på en ö som heter Yasawa, han fungerar som byns äldste och heter Ratu. När vi presenterade oss sa han så här: ”Jag är 60 år, kan fortfarande fiska och fridyka ner till 10 meter, jag har en stor familj och jag skall leva till jag är 80 år.” Jag tyckte det var en suverän trevlig introduktion, och jag förstod ganska snabbt mycket om honom i den korta presentationen.”

Skulle jag själv säga nåt så får det väl bli så här idag: ”Jag är 62 år och har idag lärt mig att använda en SUP, stand-up-paddleboard” Hur länge jag har tänkt att leva har jag inte funderat på just idag, men länge skall det nog bli, för jag har mycket som är ogjort.

Hurricane Winston

Den 20 februrai i år slog Hurricane Winston Cat 5 till mot Fiji, vindar på upp till 135 knop uppmättes och regnet tillsammans med vinden ödelade flera byar och i Savusavu drev 22 båtar upp på land. Vi har nu sedan vi kommit upp till Fiji hört många ögonvittnens berättelser, häromkvällen träffade vi på ett par från Schweiz, som vi mött då och då ända sen vi gick igenom Panamakanalen. De ligger här i Port Denarau och gör en hel del reparationer på sin båt.

Under Winstons framfart låg de vid en sk. hurricanesäker-boj i Savusavu, till en början hade det varit ganska lugnt. Savusavu på ön Vanua Levu är som en långt sund där det ligger olika marinor på rad, och det ligger fullt med båtar förtöjda vid mooring-bojar. Men sen när vindstyrkorna ökade började sämre förtöjda och obemannade båtar, nedfallna träd och pontonbryggor som slitit sig komma drivande. De fick plötsligt en stor båt som drev på dem, som böjde hela ankarrullen, drev längs styrbordssidan och drog med sig relingen och mantåget, dessutom genom det uppkomna trycket på deras boj, slets förtöjningar av.

Philip berättade hur han körde sin båt med simglasögon på för att överhuvudtaget kunna se något, maskinen kördes med fullt pådrag (75 Hk) för att hålla sig på plats, runtomkring dem var allt bara ett vitt skum och han höll på att slitas ifrån ratten flera gånger. Det var inte lätt att köra och samtidigt försöka undvika allting som låg och flöt. Under tiden kröp frun på däck och försökte ta sig fram till ankarspelet, efteråt såg och kände hon att skinnet på fotens ovansida hade helt skavts bort när hon förökte ta sig fram. Under tre timmar tjöt det som från en startande jumbojet, luften var full med både salt och regnvatten och de kämpade för sina och sin båts liv. Sedan började vinden avta något, då Winston gjorde sig redo för nästa ö, Vitu Levu. Där på västsidan låg Amelit på Vuda Marina, med kölen nergrävd i marken vilket verkar vara ett ganska effektivt sätt att klara båtarna under en orkan.

Det är skrämmande att se och höra hur naturens krafter kan härja under en orkan, vill du läsa mer om det efterföljande räddningsarbetet i Savusavu kan du klicka pålänken här.

Påmönstring

Då var vi påmönstrade som ”crew” på en annan skuta, s/y Amelit. Det känns som det är många år sedan vi inte var kaptener på vår egen båt, nu blir det till att ta order från Captain Kaj.

På den gamla”goda” tiden som jag brukar hänvisa till ibland, när vi började segla till sjöss. Det var tidigt 70-tal, då hade alla som gick till sjöss en sjöfartsbok, det var ett viktigt dokument i sjömansvärlden. Sjöfartsboken var blå och gällde även som ett pass. När man mönstrade på tog kapten eller telegrafisten hand om sjöfartsboken, där stämplades det stora fina stämplar av platsens konsulat, man var också inskriven i skeppsrullan. När man sen mönstrade av kunde man se precis vilka båtar man varit på, hur länge och i vilken befattning. Alltsammans fanns via dessa dokument också i Sjömansregistret som någon statlig myndighet höll reda på.

Det fanns även en annan blå bok som man hade ombord, det var avräkningsboken där man kunde se sitt tillgodohavande för varje månad. När det började närma sig avmönstring räknade telegrafisten av hur mycket man tagit ut under tiden ombord och hur mycket som man hade kvar av sin lön till hemresan. Det hände ibland att några blev irriterade och arga på någonting ombord och då hette det att ”Man skulle gå upp till gnisten och slänga in den blå”, alltså mönstra av i nästa hamn och få ut sitt TGH.

Captain Kaj verkar vara en hyvens kapten, så vi skall nog slippa slänga in den blå här ombord.