En helt vanlig dag, eller?

-->

Det var för att gå lite skyddat och enkelt vi valde att gå Inter Coastal Waterways norrut, här kommer en berättelse som hände oss igår vilket visar att allting kanske inte är enklare i ”skyddade” vatten.

Vi låg två nätter i St Augustin den äldsta staden i USA och väntade ut ett rejält oväder med åska och storm, hagel och man talade tillockmed om tornados på väderrapporten, det värsta vädret missade oss. Men iförrgårsmorse sa väderrapporten bara; stark vind och barometern började åter att stiga. Då går vi sa vi och passerade den öppningsbara ”Bridge of Lion” samtidigt som solen steg upp klockan 07.30. Till en början gick det som vanligt vi stod med autopilotens fjärrkontroll och passerade sjömärke efter sjömärke. När vi passerade inloppet till Jacksonville, på St Johnsfloden, hade vindens styrka länge legat på väl kuling , men då tog det i lite extra och visade stundals på 40 knop, och det var riktigt ettriga krabba små vågor. Men vi kom över floden och anslöt till ICW igen. Trodde att det skulle bli lite lä, men tji med det, landskapet var lågt och flackt och vinden fick bra tag i oss och vi hade i princip minst 35 knop i näsan hela tiden.

Då får vi plötsligt oväntat besök ombord, en liten båt med coastguardfolk vill komma ombord och göra en kontroll, välkomna sa vi och fortsatte vår färd med två coastguards ombord, den ena kollade hur det såg ut under durkarna, om vi släppte ut olja eller annat, vad vi hade för brandsläckningsutrustning ombord, och den andra satt och skrev rapport. Det gick hur smidigt som helst och dom tackade så artigt för besöket.

Sen hade vi ett orosmoment framför och det var en bro som vi skulle passera där vi läste i boken att den var lite lägre än vad som sades så man skulle titta noga vid bron vad aktuell höjd var, men vi räknade ut att vi skulle passera där vid nästan lågvatten, och när vi kom dit stämde detta så inga problem, men precis bakom bron var det en järnvägsbro, i boken stod att den nästan jämt stod öppen, men vad tror ni? Jo när vi kom rullade ett kilometerlångt tåg över, kapten fick ligga och hålla båten i vinden och när tåget passerat kommer en gammal man från ett hus och lullar fram till brovaktarns hus och börjar meka därinne, och efter en tid som kändes som en evighet började svängbron röra på sig.

Nu var det bara tre NM kvar till dagens planerade natthamn Fernandina Beach, sista staden i Florida, när man är på väg norrut.

Men lite konstigt såg det ut i sista flodsvängen på Amalie river, vi tittade i kikaren och såg fler sjömärken mot den infon vi hade i våra sjökort ombord. Vi visste att det var en sväng där sk.”shoaling” kunde uppstå, det hade vi också läst i guideboken. Vi tog det försiktigt med maskin, vi hade strömmen med oss och den fortfarande starka vinden i sidan, ekolodets siffror sjönk och rätt var det var stod vi på grund där i dyn. Men liksom på Cuba lyckades vi backa oss loss, men det var svårt att vända runt och gå tillbaka, vi kände allt botten ett par gånger till, ankrade lite konstigt på sidan där och försökte ringa till marinan och höra om de hade några uppgifter om den bästa vägen. Men de hade stängt för dagen.

Eftersom vi inte låg bra där och vattnet fortfarande var på väg ner tog vi upp ankaret och körde tillbaks en sjömil ungefär och fick en ganska bra ankring parallellt med kanalen lite inemot kanten. Det var bara att gilla läget, ingen hamburgerbar ikväll, men väl hittade vi några lammskivor i frysen.

Vi pluggade på om tidvattnet här i norra Florida och upptäckte att det började röra sig om ett par meters skillnad här, där det i södra Florida bara rörde sig om en fot.

Vi skulle ha högvatten kl 13.00 nästa dag och bestämde oss för att gå vid tiotiden, det passerade en liten bogserbåt och vi tog kontakt och skepparen där beskrev över VHF:en hur vi skulle gå i svängen för att ha vatten under kölen, lite svårt med dialekten de har, men vi försökte skriva ner vad han sa. Peppade till max drog vi upp ankaret klockan tio och körde iväg, plötsligt ser jag två stora motorbåtar bakom oss och ropar upp den ena som hade AIS, jodå de hade gått här förut, och han hade 5 fots djupgående och vi har 6 fot så vi bad om att få gå bakom dem. Sagt och gjort, vi kom igenom utan fler grundkänningar och det stämde inte precis med bogserbåtsskepparens beskrivning heller , men som i sagan skriver vi slutet gott allting gott.