Cubasegling sista delen

Cuba en resumé: sista delen:,Marina Siguanea- Havanna

Depachon där alla av och påmönstringar skrevs in samt alla ställen vi varit. 

Nu hade vi ett par dagar på oss att skaffa ägg, grönsaker och frukt. Vi hade lärt oss att det från Hotel Colony gick lokala bussar var tredje timme in till Nueva Gerona. Vi åkte med en tidig morgon för en bråkdel av priset för en minibuss eller taxi, vi fick dessutom se en del småbyar på vägen, man bor här på Isla Juventud i fina små hus, alla är i princip likadana, men det kan vara lite olika färg och kvalitet på utsidan av husen. Det finns definitivt inga kåkstäder här, regimen ser till att alla har det lagom bra. Vårdcentral finns i varenda liten by och även skola.

Inne i Nueva Gerona hade vi fått tips på namnet på en grönsaksmarknad av en kypare på hotellet. Vi tog en hästdroska dit eftersom det är så man färdas enklast i den här staden. Nueva Gerona är långt ifrån Havanna och de andra storstäderna på Cuba, här är det som om de stannat på 50-60-talet, hästdroskor cyklar och en och annan bil tar utrymmet på vägen. Å den andra sidan andas vi fortfarande här bra luft, vi är långt ifrån Santiagos avgasproblem. Vi handlade med den lokala valutan peso i princip överallt. På marknaden var det många försäljare, trots det sålde de allihop ungefär samma produkter: Tomater, papas (söt potatis) grön paprika, morötter, jams, lök vitlök och till vår stora glädje var det även rödbetstid. Vi kände oss rika och glada och väskorna dignade. Vi hittade också ägg, vilket sedan inte var så lätt att få tag på, vi såg ägg i Havanna men det såldes bara till de som hade kuponger (!?)

Frukt fanns det tyvärr ingenting av i hela staden.

Lördagen närmade sig och framemot kvällen väntade vi nya gastarna från Borås. Plötsligt kom SMS vi väntat på: -”Nu sitter vi i en taxi på väg till Marinan”. Vi tog dingen och åkte iland, i mörkret på hamnplatsen träffade vi bara en väldigt berusad vakt som försökte få oss att ta en hästdroska till hotellet. Vi försökte förklara att vi väntade på en bil som skulle komma med ”Nusotros amigas”.I den tysta svarta öde natten hör vi plötsligt motorljud, och se där kommer taxin med våra vänner, även dom hittade till världens ände!

Eftersom det var klarlagt med Guardan, och vi nu med tiden kände alla på stationen, var det en lätt procedur att bli utcheckade från ön och redan morgonen efter seglade vi iväg ut till en udde på Isla Juventud som hette Cabo de Francis. Det dröjde inte många mil innan våran absolut bästa fiskecoach var på gång, han inspekterade befintlig utrustning och valt ut ett lämpligt drag. Plötsligt fick vi massa namn på de olika fiskedragen vi använt under fyra år. Jag undrar om fiskarna i havet på nåt sätt känner vem som höll i spöet för den Spanska makrillen satt nästan direkt där på kroken. Med van hand filéades fisken och nu var middagen räddad.

Ankarplatsen var helt fantastisk, vattnet var som en palett och skiftade från turkost till mörkblått och vi badade första gången på länge. När mörkret föll och det plaskade i vattnet runt oss kunde inte fiskaren ombord vara still, nu användes ett medhavt lite tunnare spö och plötsligt sitter det en liten stark och envis fisk på kroken, det blir en lång jakt där vi följer fisken med spöet runt båten flera varv, tyvärr vann fisken den striden, men nästa kväll vann vi, två stycken Horse-eye Jack.

Vi hann också med att utforska stranden och revet under dagen, det var ett härligt klart vatten.

 Cabo San Francis

Nu skulle vi vidare, vädret var lite molnigare och vinden tilltog. Vi hade haft två val vid planeringen att segla västeröver, norr om alla Cayos som bildade en lång kedja av öar, eller söder om. Det fanns inte några passager under vägen, vi hade sett ut en liten vik på nordsidan av Cayo de san Felipe som såg skyddad och fin ut, nu blev vinden lite mer på nord än sydost så vi seglade fram med god fart i det gruna grodhavet där djup på 4 meter kändes som väldigt okey. När vi skulle angöra den lilla rännan för att komma till ankarplatsen fattades tre av fyra utlovade sjömärkespinnar. När någonting rostar sönder och försvinner ersätts det sällan. Vi försökte att hitta öppningen och stirrade omväxlande på vårt ekolod och ut i naturen. Det grundade upp och jag tog ner farten till noll vilket var någon minut för sent för där satt vi i dyn, med den hårda vinden i sidan. Vi la på så mycket back i maskin som vi bara vågade och efter minuter som kändes som en evighet kom vi loss. Applåder.

Nu var vi tvungna att ankra ungefär där vi var, det var ett bra djup men vi hade inget lä överhuvudtaget, utan det blåste och skvalpade ordentligt natten igenom.

Nästa morgon såg ut att bjuda på samma väderlek så vi bestämde att gå till La Coloma knappt 20NM norrut på fastlandet. Vad vi kunde se på sjökortet var det en skyddad hamn och det verkade vara där fiskebåtarna lossade sin last. De sista fem milen in till hamnen gick i en muddrad ränna som skulle vara 3 meter enligt sjökorten och nu hade vi vinden precis tvärs, strömmen satte oss också tvärs och djupet på vår ekolod pendlade vissa delar av sträckan mellan 2 och 2,5 meter. Vi var minst sagt glada när vi efter ett blåsigt pinande kom in i lä, hamnen var full av uppankrade fiskebåtar. Vi blev direkt uppropade på spanska av GuardaFrontier och vi förstod att vi skulle ankra och omedelbart komma in till dem där de höll till i ett litet hus på kajen. Det visade sig att La Coloma också vara en ”puerto commercial” inga segelbåtar fick vistas här, kapten talade om att vi hade gått hit för att få lite lä i den hårda vinden, det ringdes några samtal och sen hade vi tillåtelse att ligga där över natten och naturligtvis fick vi inte gå iland.

Vad skulle vi kunna gjort?

Varför är det så?

La Coloma

Vi sov iallafall gott den natten och nästa dag seglade vi då vidare till Maria la Gorda på sydvästspetsen av Cuba. Det var en heldagssegling och vi hade god fart och solen sken. När vi kom fram till platsen vi visste att seglare fick vara, fanns det till vår stora glädje faktiskt förtöjningsbojar. Vi låg utanför ett hotell och tillika dykcenter, för i det här området skall det finnas den finaste dykningen på hela Cuba. Vattnet var kristallklart ner till de 8 meter som förtöjningsbojen låg på.

Försökte bota bacillen med Mojito

Här började nu Cubacillen äta sig in i våra kroppar och kapten var först med att börja hosta, tempot avtog betydligt. Vi tog det lugnt och gjorde som alla andra drack drinkar på strandbaren, vissa av oss var ute på djuphavsfiske och vissa av oss promenerade på stranden och vissa låg ombord med feber och hosta.

På söndagen mönstrade våra härliga gäster av och åkte bil mot Havanna via Vinales och vi avvaktade ytterligare ett dygn för att orka segla sista dygnet upp till Havanna. Det tog oss ett drygt dygn att nå Marina Hemmingway utanför Havanna , där bröt sig cubacillen även in hos kapten nr två. Några riktigt sega dagar följde, men en tur in till Havanna orkade vi med, så vi hann träffa gästgastarna igen innan deras flyg lyfte hem till Sverige.

Vi avslutar vår berättelse om Cuba-segling med en stor stor stor kram till alla Cubaner vi träffat. Intresserade, korrekta, varma och hjälpsamma, trots sina umbäranden i landet, nu i April skall Raol Castro lämna över ledarskapet och till vem? Ja det vet man inte än.

Efter att nu ha kommit till Florida, där ingenting fattas i affärens hyllor längtar men redan tillbaks, varför skall man egentligen behöva välja på 20 sorters ris eller bland ännu fler sorters frukostflingor, och varför i hela friden kan vi köpa färdig skalad frukt i plastförpackningar?

Cuba finns kvar i kropp och själ en lång tid efter det att man seglat vidare, det är ett som är säkert, ta en tur själva så får ni uppleva det på plats.