Cubasegling sista delen

Cuba en resumé: sista delen:,Marina Siguanea- Havanna

Depachon där alla av och påmönstringar skrevs in samt alla ställen vi varit. 

Nu hade vi ett par dagar på oss att skaffa ägg, grönsaker och frukt. Vi hade lärt oss att det från Hotel Colony gick lokala bussar var tredje timme in till Nueva Gerona. Vi åkte med en tidig morgon för en bråkdel av priset för en minibuss eller taxi, vi fick dessutom se en del småbyar på vägen, man bor här på Isla Juventud i fina små hus, alla är i princip likadana, men det kan vara lite olika färg och kvalitet på utsidan av husen. Det finns definitivt inga kåkstäder här, regimen ser till att alla har det lagom bra. Vårdcentral finns i varenda liten by och även skola.

Inne i Nueva Gerona hade vi fått tips på namnet på en grönsaksmarknad av en kypare på hotellet. Vi tog en hästdroska dit eftersom det är så man färdas enklast i den här staden. Nueva Gerona är långt ifrån Havanna och de andra storstäderna på Cuba, här är det som om de stannat på 50-60-talet, hästdroskor cyklar och en och annan bil tar utrymmet på vägen. Å den andra sidan andas vi fortfarande här bra luft, vi är långt ifrån Santiagos avgasproblem. Vi handlade med den lokala valutan peso i princip överallt. På marknaden var det många försäljare, trots det sålde de allihop ungefär samma produkter: Tomater, papas (söt potatis) grön paprika, morötter, jams, lök vitlök och till vår stora glädje var det även rödbetstid. Vi kände oss rika och glada och väskorna dignade. Vi hittade också ägg, vilket sedan inte var så lätt att få tag på, vi såg ägg i Havanna men det såldes bara till de som hade kuponger (!?)

Frukt fanns det tyvärr ingenting av i hela staden.

Lördagen närmade sig och framemot kvällen väntade vi nya gastarna från Borås. Plötsligt kom SMS vi väntat på: -”Nu sitter vi i en taxi på väg till Marinan”. Vi tog dingen och åkte iland, i mörkret på hamnplatsen träffade vi bara en väldigt berusad vakt som försökte få oss att ta en hästdroska till hotellet. Vi försökte förklara att vi väntade på en bil som skulle komma med ”Nusotros amigas”.I den tysta svarta öde natten hör vi plötsligt motorljud, och se där kommer taxin med våra vänner, även dom hittade till världens ände!

Eftersom det var klarlagt med Guardan, och vi nu med tiden kände alla på stationen, var det en lätt procedur att bli utcheckade från ön och redan morgonen efter seglade vi iväg ut till en udde på Isla Juventud som hette Cabo de Francis. Det dröjde inte många mil innan våran absolut bästa fiskecoach var på gång, han inspekterade befintlig utrustning och valt ut ett lämpligt drag. Plötsligt fick vi massa namn på de olika fiskedragen vi använt under fyra år. Jag undrar om fiskarna i havet på nåt sätt känner vem som höll i spöet för den Spanska makrillen satt nästan direkt där på kroken. Med van hand filéades fisken och nu var middagen räddad.

Ankarplatsen var helt fantastisk, vattnet var som en palett och skiftade från turkost till mörkblått och vi badade första gången på länge. När mörkret föll och det plaskade i vattnet runt oss kunde inte fiskaren ombord vara still, nu användes ett medhavt lite tunnare spö och plötsligt sitter det en liten stark och envis fisk på kroken, det blir en lång jakt där vi följer fisken med spöet runt båten flera varv, tyvärr vann fisken den striden, men nästa kväll vann vi, två stycken Horse-eye Jack.

Vi hann också med att utforska stranden och revet under dagen, det var ett härligt klart vatten.

 Cabo San Francis

Nu skulle vi vidare, vädret var lite molnigare och vinden tilltog. Vi hade haft två val vid planeringen att segla västeröver, norr om alla Cayos som bildade en lång kedja av öar, eller söder om. Det fanns inte några passager under vägen, vi hade sett ut en liten vik på nordsidan av Cayo de san Felipe som såg skyddad och fin ut, nu blev vinden lite mer på nord än sydost så vi seglade fram med god fart i det gruna grodhavet där djup på 4 meter kändes som väldigt okey. När vi skulle angöra den lilla rännan för att komma till ankarplatsen fattades tre av fyra utlovade sjömärkespinnar. När någonting rostar sönder och försvinner ersätts det sällan. Vi försökte att hitta öppningen och stirrade omväxlande på vårt ekolod och ut i naturen. Det grundade upp och jag tog ner farten till noll vilket var någon minut för sent för där satt vi i dyn, med den hårda vinden i sidan. Vi la på så mycket back i maskin som vi bara vågade och efter minuter som kändes som en evighet kom vi loss. Applåder.

Nu var vi tvungna att ankra ungefär där vi var, det var ett bra djup men vi hade inget lä överhuvudtaget, utan det blåste och skvalpade ordentligt natten igenom.

Nästa morgon såg ut att bjuda på samma väderlek så vi bestämde att gå till La Coloma knappt 20NM norrut på fastlandet. Vad vi kunde se på sjökortet var det en skyddad hamn och det verkade vara där fiskebåtarna lossade sin last. De sista fem milen in till hamnen gick i en muddrad ränna som skulle vara 3 meter enligt sjökorten och nu hade vi vinden precis tvärs, strömmen satte oss också tvärs och djupet på vår ekolod pendlade vissa delar av sträckan mellan 2 och 2,5 meter. Vi var minst sagt glada när vi efter ett blåsigt pinande kom in i lä, hamnen var full av uppankrade fiskebåtar. Vi blev direkt uppropade på spanska av GuardaFrontier och vi förstod att vi skulle ankra och omedelbart komma in till dem där de höll till i ett litet hus på kajen. Det visade sig att La Coloma också vara en ”puerto commercial” inga segelbåtar fick vistas här, kapten talade om att vi hade gått hit för att få lite lä i den hårda vinden, det ringdes några samtal och sen hade vi tillåtelse att ligga där över natten och naturligtvis fick vi inte gå iland.

Vad skulle vi kunna gjort?

Varför är det så?

La Coloma

Vi sov iallafall gott den natten och nästa dag seglade vi då vidare till Maria la Gorda på sydvästspetsen av Cuba. Det var en heldagssegling och vi hade god fart och solen sken. När vi kom fram till platsen vi visste att seglare fick vara, fanns det till vår stora glädje faktiskt förtöjningsbojar. Vi låg utanför ett hotell och tillika dykcenter, för i det här området skall det finnas den finaste dykningen på hela Cuba. Vattnet var kristallklart ner till de 8 meter som förtöjningsbojen låg på.

Försökte bota bacillen med Mojito

Här började nu Cubacillen äta sig in i våra kroppar och kapten var först med att börja hosta, tempot avtog betydligt. Vi tog det lugnt och gjorde som alla andra drack drinkar på strandbaren, vissa av oss var ute på djuphavsfiske och vissa av oss promenerade på stranden och vissa låg ombord med feber och hosta.

På söndagen mönstrade våra härliga gäster av och åkte bil mot Havanna via Vinales och vi avvaktade ytterligare ett dygn för att orka segla sista dygnet upp till Havanna. Det tog oss ett drygt dygn att nå Marina Hemmingway utanför Havanna , där bröt sig cubacillen även in hos kapten nr två. Några riktigt sega dagar följde, men en tur in till Havanna orkade vi med, så vi hann träffa gästgastarna igen innan deras flyg lyfte hem till Sverige.

Vi avslutar vår berättelse om Cuba-segling med en stor stor stor kram till alla Cubaner vi träffat. Intresserade, korrekta, varma och hjälpsamma, trots sina umbäranden i landet, nu i April skall Raol Castro lämna över ledarskapet och till vem? Ja det vet man inte än.

Efter att nu ha kommit till Florida, där ingenting fattas i affärens hyllor längtar men redan tillbaks, varför skall man egentligen behöva välja på 20 sorters ris eller bland ännu fler sorters frukostflingor, och varför i hela friden kan vi köpa färdig skalad frukt i plastförpackningar?

Cuba finns kvar i kropp och själ en lång tid efter det att man seglat vidare, det är ett som är säkert, ta en tur själva så får ni uppleva det på plats.

Cubasegling Del 2

Ja då var det dags för del 2 i vår Cuba-segling 2018

Trinidad/Casilda-Marina Siguanea, Isla de Juventud

-->

Allt har sin tid och även om vi kände att vi hade kunnat stanna i Trinidad några dagar till, druckit Mojito och lyssnat på musik var det nu dags att segla vidare. Vi bestämde oss för att göra en nattsegling till Cayo Largo, det var ca 100 NM precis lite för långt för att hinna dit under en dag.

Trinidad by sunset

 Cayo Largo är en låg sandö som började exploateras 1983. Där finns ett stort antal låga, exlusiva hotell längs den fantastiska långa, nästan oändliga stranden, man ser inte mycket folk men man förstår att de är där och lever ett lojt strandliv med solstolar, drinkar och ibland såg vi där vi låg ankrade att de åkte ut på snorkel och dykturer. Vi såg även en del charterkatamaraner som verkligen kunde komma långt in på de grunda stränderna. Det största antalet turister här på Cayo Largo är från Kanada och Italien, flygfältet som tar ner riktigt stora plan har ingen förbindelse med Havanna utan flygplanen kommer alltid direkt från sin utrikes ursprungsland. Detta innebär att man endast kan besöka ön via direktflyg eller som vi med segelbåt. Till kuriositeten hör att vi hittade en affär som sålde lite av varje, Barillapasta, majonäs och vad hittade vi där om inte en ost, de hade en ost, och den köpte vi direkt eftersom just ost från Antigua började ta slut.

-->

Som ni förstår av mitt sätt att uttrycka lyckan av att köpa en ost i affären är en segeltur till Cuba helt beroende av planeringen innan, man måste vara mer eller mindre självförsörjande under hela tiden, ungefär likadan bunkring som inför en lång passage av en ocean, det enda som är helt säkert att man kan få tag på Cuba är rom, cigarrer och öl.

den gamle och havet

Iguanas

Tiden gick och efter att ha sett oss mätta på sanddyner, kristallklart vatten och stora Iguanas ville vi vidare västerut.

Vi skulle segla till Nueva Gerona, staden på ön Isla Juventuds nordsida. Gastarna hade bokat flyg till Havanna och vi väntade nya gäster till samma ställe. Vi såg framför oss en stor stad! Med glam och stoj och stora supermarkets, ligga lite fint längs flodkanten och kunna promenera in till city på kvällen.

Vid utcheckningen hos Guardian i Cayo Largo får vi bara helt kort upplysningen att till Nueva Gerona får inga segelbåtar gå!....det är bara en kommersiell hamn men segelbåtar får däremot angöra Marina Siguanea på öns sydvästkust, 42 km syd om Nueva Gerona och 2 km syd om det berömda hotellet Colony.

Isla Juventud (Ungdomens ö) eller Isla de Pinos som den hette tidigare är en stor ö på Cubas sydsida, den ligger söder om Havanna i bukten som heter Batabano. På alla sidor omges ön av ett grunt innanhav (av oss kallat grodhavet) på sydsidan möter klipporna det Karibiskahavet. Som på många öar har det funnits ett fängelse, Presidio Modelo där bland annat Fidel Castro satt ett tag på 50-talet.

Vi angjorde den sk. marinan på morgonen i soluppgången, det var helt stilla och vi hade läst att infarten kunde ha fått ändrat djupgående med tiden, så vi tog det mycket försiktigt. Vi gjorde tre försök på olika ställen men fastnade i sanden alla gånger så vi gick ut igen och ankrade.

Det kändes som vi kommit till världens ände!

-->

Dessutom låg vi för ankar utanför världens ände!

Bästa Guardan

Men vi tog på oss optimistens ögon och åkte in till land, här som på alla andra ställen där Guarda Frontier håller till så fanns det en postering med mycket folk, här odlade man även sina grönsaker, majs, paprika och lök.

På morgonen kom en stor buss med kanske två tre människor som bodde på Hotel Colony för att åka på båtutflykt med en av marinans båtar. Vad vi förstod så är alla dessa marinor som vi sett statliga, privatpersoner på Cuba får inte äga en båt.

Första dagen tog vi oss gående till Hotel Colony, skönt att sträcka på benen och vädret ganska behagligt för promenad. Hotel Colony är stort, ligger fantastiskt vackert vid en strand, har flera pooler ett dykcenter, massor av anställda, men ett fåtal gäster. Det sägs att det byggdes av den amerikanska maffian en gång i tiden, man tänkte sig ha ett undanskymt ställe där man kunde ha ett kasino och göra sina knarkaffärer, idag vet vi att det ändrade sig med revolutionen som pågick i sex år mellan 1953-59. Idag är det minst sagt en lågintensiv turistverksamhet.

-->

På hotellet fanns det en dator som var kopplad till internet, alltså inte ens WiFi, till det positiva hörde att man kunde köpa 10 tarjetas på samma gång. Vi lämnade in tvätt, vi köpte en vattenmelon, bröd och ägg från hotellet, åt till och med en god middag där.

Hästdroska tillbaks med tvätten

Hotel Colony

Väl använd brygga

Dagen för gastarnas avfärd åkte vi in till Nueva Gerona med en dyr minibuss, vi besökte en bank där vi med viss möda köpte två 5 CUC frimärken (sellos) som skulle vara till en slags stämpelavgift hos myndigheten vid avmönstring (derollado). Detta var tvunget att göras hos Capitaneriet i Nueva Gerona, vi var laddade när vi kom in på kontoret och där satt den mest snörvliga dam och hostade medans hon skrev, stämplade och gjorde det som skulles. -Jag tänkte ajajaj den bacillen vill vi inte få med oss. Vi lyckades även förklara att om två dagar kommer nya gäster och då är det söndag kan vi komma hit då och mönstra på dessa? Damen insåg att det inte gick så vi kunde med hjälp av två reservinköpta stämpelavgifter samt kopior på deras pass få dem påmönstrade innan de kommit. Puh

Sen var det bara Thomas och mitt Visa som skulle förnyas, det hade vi hört skulle vara en pärs utan dess like, vi fick besöka banken igen, denna gång två stämpelavgifter för 25 CUC, vi gick tillbaka till immigrationtjänstemannen, då ville han även se vår sjukförsäkring, jag bara såg inne i mitt huvud precis var den fannns ombord på Anastasia 42 km därifrån...men jag hade Panthaenius blå båtförsäkring med mig och där står ju våra namn, så jag hoppades på att den här snörvlande mannen (ja det är sant) skulle godtaga detta, vilket han också gjorde.

-->

Vi firade dessa smidiga ärenden med att besöka stadshotellets lunchservering och tog in en varsin öl och fyra portioner ”Ropa Vieja”, vilket betyder gamla kläder men är något helt annat. Det är långkokt kött, lite som pulled pork. Till detta får man det vanliga riset uppblandat med svarta bönor. Nu var Nueva Gerona så långt ifrån turiststråken i Trinidad eller Havanna så på det här hotellet var det lokala Peso som gällde, vi betalade ca 3kr 50 öre för maten och 8 kr för ölen.

Avskedsmiddag på Hotel Colony

Nu var det dags för gästerna att ta en taxi till flyget och vi hittade en taxi som kunde ta oss tillbaka till de södra utposterna där Anastasia låg och väntade på oss. Taxibilen var i helt enastående dåligt skick, den var stagad med ett järnrör från sida till sida bakom framsätesstolarna . Avgaserna impregnerade våra kläder och växellådan hade sett sina absolut bästa dar, i varje vägkorsning gled chauffören igenom utan att behöva växla ner. Men vi kom fram till slut, mycket tackvare att ön inte bjöd på varken uppför eller nerförsbackar utan var ganska platt.

Nu väntade vi med spänning in nästa gästgastar inför del 3

-->

Cubaseglingen Del 1

Eftersom det varit så svårt att förmedla händelser och intryck från våra fem veckors segling runt Cuba har jag nu påbörjat en liten resumé, den kommer presenteras i delar här på bloggen:

Här kommer Del 1: Santiago de Cuba - Trinidad/Casilda


När planerna för Cubasegling började ta form skaffade vi Nigel Calders bok Cuba från 1995. Vi tycker nu efter att ha seglat inomskärs från Santiago de Cuba västerut hela vägen till Havanna under ca fem veckor ,att boken inte har varit till så stor hjälp. En svårläst bok som med sina år på nacken inte förnyats som verkligheten har, hamnar har blivit förbjudna att gå till, djupgåendet har minskat på grund av att sanden flyttat på sig, sjömärken har flyttats o.sv. Men att läsa den som ett komplement till Navionicskorten på vår plotter, Open CPN med CM 93 på navdatorn och appen iSailor med Transaskorten, har man ändå fått en ganska bra bild av aktuell geografi. Ibland har det varit minst sagt spännande att gå in i en vik för natten med mycket ofullständig information och ett par gånger har vi även haft grundkänning i den mjuka sanden.

Vi gjorde vår inklarering i landet i staden Santiago de Cuba, myndighetspersonerna höll till i Marinan i Punta la Gorda och alla var mycket trevliga och korrekta. Marinan kunde erbjuda kajplats och vatten, ville man kunde man ankra precis utanför. Det fanns duschar med kallt vatten och en liten affär med de nödvändigaste att handla som öl och rom.
Att ta sig in till stan kostade med taxi 10 CUC (80kr) Vi gillade stan förutom alla avgaser, och vi fick nu lära oss hur man kanske ibland kan få tag i lite internet via ett statligt WiFi system.  Det fanns WiFi i vissa parker och på vissa hotell, man måste då ha en tarjeta (ett förbetalt kort med lösenord på) för att köpa sig en timme med internet. Korten var inte dyra men är en bristvara och fanns ofta inte art få tag på, ibland gick det att köpa för ett dyrare pris på gatan.

 Ankomst i gryningen

 Positivhalare i Santiago de Cuba

 Fortet "Morro" Santiago de Cuba

Med hjälp av vår taxichaufför Noel hittade vi både brödaffär och en grönsaksmarknad, där vi faktiskt kunde handla för cubanernas egna valuta Peso som kursen till konvertibeln CUC gav oss 20 lokala peso.
I Santiago de Cuba kom även två gästgastar med inrikesflyget, tillika syster och svåger, nu skulle vi utforska Cuba tillsammans. Det är viktigt att man besöker myndigheterna vid alla platser som de finns. Där får man visa sin depacho (en form av cruisingpass, kallas ibland Zarpe), sina pass och man kan göra av och påmönstringar. Myndigheterna vill alltså helst ha koll på var alla seglare befinner sig. Ibland kan beskedet komma att -"där får man inte längre gå iland...." utan vidare förklaringar.
Santiago de Cuba ligger i en naturligt utformad bukt på sydkusten, stränderna kantas av vackra gamla hus, sista kvällen var vi på en restaurang högt uppe på bergssidan. Utsikten var fantastisk och maten var god, fisk och skaldjur fångade på morgonen.
Nu var det dags att segla iväg och vinden gick helt parallellt med kusten och var stark, det finns inte så många skyddade ställen på sydkusten, vi var tvungna att fortsätta förbi vår första planering på grund av den hårda vinden, men vi hittade ett par ankarvikar längs sträckan där vi kunde ligga tryggt på natten. Efter ett par kortare stopp angjorde vi Cabo de la Cruz som ligger längst västerut på sträckan, innan kusten vrider upp mot Trinidad och Cienfuegos. Det var en spektakulär ankarplats i lä innanför revet och det var en spektakulär fyr med en jättebyggnad framför, man undrar vad det varit en gång i tiden, tankarna gick till en gammal handelsstation. I Cabo de Cruz kom hamnkapten och Guarda Frontier ut till oss roende i en stadig träbåt, man tittade i vår depacho och hälsade oss välkomna.

Vi kom att stanna i två dagar och tyckte att det var ett fantastiskt ställe. Som vanligt fanns det egentligen ingenting att köpa i affären, vi kunde dock hitta lite bröd.Det fanns däremot en restaurang som vi med viss nyfikenhet besökte på kvällen. Det blev en spartansk måltid med grillad fisk ris och friterade matbananer, enkelt som det var. Det som fångade oss i stan var människorna som levde i byn, det härliga vardagslivet som pågick och naturligtvis träffade vi fantastiska barn som på ett naturligt sätt knyter kontakter via leenden, lite spanska och lite engelska och stora leenden.

Vi träffade en fiskare som frågade om vi ville köpa lobster och fisk och kom överens om att han skulle komma ut till oss kl tio dagen efter. Under natten tilltog vinden från ost , vi låg fantastiskt skyddat men väl utsatt i vinden. Vi hade tänkt att utforska revet under dan men vinden och de lite ettriga vågorna gjorde att vi istället tog en lång behaglig frukost. Det finns alltid saker att fixa ombord, köra vatten, ladda batterier diska plocka, alla har  sitt.
Plötsligt hörs Marias röst ” Hey hallo” fiskaren är här! men var är båten? Efter en stunds förvirring förstår vi att vår fiskleversntör har kommit simmande , cyklop simfötter, fångsten samt ett ljuster !
Kom ombord! Utropar vi, fiskaren skakar på huvudet och pekar inåt land ...jag får inte vara här.. om någon ser mig... oj oj oj vilket möte

Vi fick fem lobster fyra stora fiskfilé och  fyra limefrukter i en plastpåse, tillbaks hade han sina pengar, en keps ifrån Stena samt en vit t-shirt i dubbla plastpåsar .
Efter ett par dagar fortsatte vi seglingen inomskärs, passerade hur många Cayos som helst, en Cayo är en låg sandö som det växer mestadels mangrove på. Här är det ett stort grunt hav, stora ytor och oftast helt öde. Vi låg ankrade på tre olika ställen utan att träffa några andra segelbåtar. Dagen innan vi anlände Casilda låg vi vid Cayo Breton, enligt boken ett fantastiskt skyddat område, vilket innebar att vi hade stora förväntningar. När vi närmade oss platsen tyckte vi alla att det var mycket döda träd där, väl inne i sundet hade vi konstiga strömmar under tiden vi ankrade vilket resulterade i att kättingen lade sig runt ens flyet på ankaret och under natten draggade vi runt en del. Trots detta var det ett fantastiskt fågelliv med ett stort örnbo med två ungar i, det låg uppe i den nybyggda fackverksfyren som tyvärr inte lyste på natten. Vi var alla överens om att Cayo Breton var något spöklikt med all död mangrove.

Det var skönt att segla in i Marina Casilda utanför Trinidad dagen därpå. Där finns även playa Ancon med det enorma hotellet med samma namn . Ett all-inclusive hotell där vi blandade in oss med alla andra och kunde hämta en fri mojito på kvällen.
Inne i den gamla staden Trinidad som är klassad som en stad på kulturvärldsarvlistan stannade vi några dagar, promenerade runt samt lyssnade på musik. Där hittade kapten även en barberare och våra gastar kunde köpa flygbiljetter för att så småningom komma tillbaks till Havanna.

Forts följer