Chesapeake Bay

Efter att ha passerat de sista broarna på hela ICW sträckan, kom vi då in i de riktigt stora hamnarna runt Chesapeake, Norfolk, Portsmouth. Allting gick i ett, industrier, hamnavsnitt, parker och skyskrapor.

Ja inom loppet av en timme passerade vi hela storstaden och det kändes overkligt att hamna mitt i smeten efter att ha kajkat runt i kanaler och swamp-områden de senaste veckorna.
Vi hittade en ankarplats mitt i stan och stannade bara över natten.

Väderutsikterna var goda för nästa dag och vi tog oss då lite norröver i Chesapeake Bay till vårt nya uppläggningsställe i Deltaville, här är det riktigt lantligt och familiärt. Det känns bra att lämna Anastsia här.

Vad var det för fel på Florida?

Ja det kan man fråga sig nu när vi snart kommit hela vägen upp till vårt mål för denna säsongen, Deltaville, VA. Här är nu så regnigt och kallt, så att t.om de gamla "Patagonien-jackorna har plockats fram.

För två dagar sen hade vi dränerat sparkapitalet och fått vår trogna Yanmar på banan igen, ja då kom det insusande ett bedrövligt väder över hela North Carolina och Virginia.

Hela lördagen låg vi kvar i Belhaven under det att åskbyar och tillhörande regn passerade, söndagmorgon trotsade vi kyla och regn, termometern visade 5°. Vi passerade den långa kanalen Alligator-Pungo canal,

och fick sen höra på VHF:en att den gamla svängbron som vi skulle passera senare på em, var stängd pga hård vind. Vi ankrade och tittade på film .
Imorse var vi på banan igen, understället i Merino-ull förvaras helst under täcket hela natten för att vara i lagom temperatur vid påklädningen, upp med ankaret och iväg, morgonstund har guld i mun och inget regn. Vid bron pågår arbeten, det tog dem över en timme att evakuera arbetare, hålla borta bilarna och laga de gamla broöppningsdetaljerna innan vi kom igenom.
Sen kom regnet och kylan bestod, läsa sjökort, torka glasögon styra båten.
Ja när vi kom fram till Coinjock-marina var vi glada att koppla in elsladden, stänga dörren och röra ihop en liten varm romtoddy.

Det var då vi titta på varann och sa, "Vad var det för fel på Florida?" argumenten finns där, "Inte lägga upp båten, i områden där orkanerna drar förbi", dessutom är Florida dubbelt så dyrt.

Varför vi hamnade i Belhaven

Belhaven en liten ort vid Pungo river i North Carolina, i vår guidebok står det att det inte är mycket till stad men på nåt sätt älskar alla båtägare den ändå. Vi var ändå inte intresserade utan var på väg förbi, vi hade bra väder för att göra en längre dag och närma oss vårt mål med stormsteg. Detta var i förrgår.

Tisdag

Precis innan vi skulle gå in i en 20 mile lång sk. ”cut” som kan liknas vid en smal grävd kanal, kände jag en konstig lukt och strax gick ett larm från kylvattnet, blixtsnabbt kollade vi motorn och när Thomas petade på locket till kylarvätskan fullkomligt flög det upp i luften, snabbt började vi fylla på vatten igen och sätta motorn på tomgång, vi lyckades manövrera oss ur farleden och droppa ankaret. Vid senare analys rann kylarvätskan på nåt sätt bara rätt igenom, allvarligt förstod vi och det tog inte lång tid förrän vi bestämt oss för att här måste till bogsering till ett ställe där man kan kylare. För första gången på hela kanalresan hade jag inte täckning på telefonen där vi var, så vi fick ta via kanal 16 och Coastguard. Vi plockade fram vårt medlemskort i Towboat U.S som vi hade betalat för i Fort Lauderdale när vi uppgraderade vårt goldcard hos Westmarine. Men vi hade lägsta graden av försäkringen som gjorde det hela 50 dollar billigare, vilket jag kan säga inte var i paritet med slutsumman.....

När vi kom in till Belhaven stod bogserskepparens son där som var utbildad på Yanmar-dieslar och tillika hade far och son stadens båtvarv ihop. Vi plockade helt enkelt bara upp kreditkortet och sa vad vi behövde. Det här kändes bra, dyrt men verkade bli en snabb affär

Onsdag

Nästa dag skulle delarna komma, hela dagen gick och det enda som hände var att en mycket trevlig dam kom och frågade om vi ville ha skjuts till snabbköpet, ja tack.

Vid slutet av dan fick vi tag i varvet och ojojoj hade vi glömt att sagt att det var två dagars leverans!

Hantverkare är sig lika över hela världen, sant som det är sagt.

Vi tog och gick på resturang för att göra av med ytterligare pengar och i denna lilla stad hittade vi ett fantastiskt ställe som hette Spoonriver, Art and marketplace.

Vi fick en riktigt god kycklingrätt och gratis påfyllning av vin, och bäst av allt en stor efterätt on the house. Hur vänliga som helst.

Torsdag

Idag passade vi på att promenera bort till en mack med våra gasolflaskor för att fylla, en bil stannade på vägen och gav oss lift. När flaskorna var fyllda fick vi skjuts tillbaks. Vi börjar tro på stadens slogan ”The boats stop here” Det är mycket vänliga människor i Belhaven, men vi vill vidare!

North Carolina

Påsken är över och vi håller fortfarande på att färdas på ICW Inter Coastal Waterways, vi är inne på vår 15 dag, och vi tycker fortfarande att det är spännande och framförallt annorlunda. Hela vattenvägen har en såkallad ”statemile” skala. Här talar vi inte om en nautisk mil utan naturligtvis en amerikank mile som är 1,6 km. Man har en gång bestämt att leden börjar i Norfolk Virginia och slutar i Miami Florida. Vi började på STM 1065 i Fort Lauderdale och vi räknar uppenbarligen neråt. Idag startade vi på STM 229 i Swansboro, så nu är det inte långt kvar.

Fullmåne påverkar tidvattnet

Vädret har varit fint hela sista veckan och månen som vi annars tycker så mycket om när vi seglar till havs och har den som sällskap på nätterna, är vi inte lika glada för här. Det har som ni märkt varit fullmåne här i påskhelgen och det innebär ju att låg och högvatten blir extrema, högvatten då kommer vi för nära broarna med masttoppen och lågvatten kommer kölen för nära botten. Men som vi sagt förut, botten består av mjuk mudd så det är mest irriterande när vi plöjer igenom.

Vad vi ser efter stränderna, ja det är amerikanska hus som ser lite ut som om det vore Disneyland, alla bygger långa långa träspångar ut till vattnet där de har sin snabbgående båt uppe i luften på en ställning, många löpmeter virke har det gått åt för att man är inte så mycket för att dela en brygga, utan varje hus skall ha sin egen.

Vidare ser vi många fåglar, vadarfåglar inne vid stränderna och skarvar som finns lite överallt, och sen alla örnar som bygger sina bon på sjömärkespelarna, här i North Carolina använder örnarna även de spetsiga röda märkena, i Florida var de gröna fyrkantiga mest populära.

Nya kontakter

För några dagar sen startade vi som vanligt tidigt, det var en underbar morgon, stilla luft, lite morgondis över marshlandet, solens strålar hade precis börjat värma oss. Det var mycket lågt vatten när vi gick in i en kanal, djupsiffrorna blev lägre och lägre och plötsligt så satt vi fast där i dyn igen. Vi tittade i våra tabeller och kunde utläsa att om ett par timmar skulle vattnet komma tillbaka, vi kokade helt enkelt en extra kopp kaffe och tog fram kameran för att fotografera lite fåglar som höll till på kanten.

Då ser vi akter om oss att det kommer två motorbåtar in i samma kanal, de saktar ner när de ser oss och vi talar med varandra över VHF:en. När den sista båten passerar på vår babordssida ropar mannen att han hade ”12 feet of water” där han var, så när de försvann försökte vi backa och trixa oss dit, mycket riktigt där var mycket mer vatten under kölen. Det här mötet skulle visa sig vara riktigt bra då skepparn ombord på båten hade lång erfarenhet av ICW, hade en webbsida med senaste nytt om farleden och verkade som han hade koll på alla nya uppgrundningar. Vattenleden här rör sig hela tiden eller rättare sagt botten rör sig hela tiden, genom alla in och utflöden och vid stormar och orkaner.

Vi är dessutom på väg åt samma håll norrut, varje dag får vi ett anrop på radion och meddelande om vad vi idag skall titta lite extra på vid våra vägval, det är värdefull information för oss som är nybörjare på Inter Coastal Waterways.

Nu önskar vi alla bloggläsare en riktigt skön påskhelg, vi kör på norrut under tiden som en Janssons Frestelse står i ugnen och gottar sig.

Sjömärken

Förr i tiden var farledsutprickningen olika i alla länder, i Sverige t.ex kommer ni väl ihåg den röda pricken med en björkriskvast som topptecken. Den som man kan köpa i alla prydnadssaksaffärer längs kusten. Det kallades väderstreckssystemet, det innebar i korthet att man skulle ha den röda kvasten norr om sig om farledens huvudriktning var ost/väst och öster om sig om farledens huvudriktning var nord/syd- I Danmark hade de sidosystemet vilket innebar att man hade samma typ av prick på sin sida om man var på väg in i en hamn, Norge och Finland hade som vi,”väderstreckssystemet”.

Nåväl detta var förr i tiden och på 80-talet så bestämde IALA (International Association of Marine Aids to Navigation and Lighthouse Authorities) att nu får det bli lite rättning i ledet och då bestämde man sig för att ALLA skulle ha sidosystemet. Låter väl bra!

Men det man inte kunde komma överens om var om man skulle ha rött eller grönt på sin styrbordssida när man var på väg in i en hamn så det blev både och, Amerika har rött på styrbord och Europa har grönt. För att komplicera ytterligare ett steg så har även formen på topptecknen olika i de olika världsdelarna.

Såna här små funderingar har vi när vi puttrar fram längs ICW (Inter Coastal Waterways)

Det finns fler användningsområden av sjömärken och det är ifrån fågelvärlden. Det är många fåglar som bygger bo uppe på konstruktionerna eller också sitter de bara en stund och tjattrar med sina kollegor, det ger oss fina fotografier

 Örnbo

 En skarv som intagit en stolpe med ett rött topptecken (ovanligt)

På vissa sträckor bygger örnarna bo och på vissa sträckor sitter skarvarna och torkar vingarna, de bygger helst sina bon på de gröna märkena, måntro om det är lite mer utrymme och lä runt de gröna fyrkanterna än runt de röda triangelformade märkena?

En vacker kvällshimmel

En helt vanlig dag, eller?

-->

Det var för att gå lite skyddat och enkelt vi valde att gå Inter Coastal Waterways norrut, här kommer en berättelse som hände oss igår vilket visar att allting kanske inte är enklare i ”skyddade” vatten.

Vi låg två nätter i St Augustin den äldsta staden i USA och väntade ut ett rejält oväder med åska och storm, hagel och man talade tillockmed om tornados på väderrapporten, det värsta vädret missade oss. Men iförrgårsmorse sa väderrapporten bara; stark vind och barometern började åter att stiga. Då går vi sa vi och passerade den öppningsbara ”Bridge of Lion” samtidigt som solen steg upp klockan 07.30. Till en början gick det som vanligt vi stod med autopilotens fjärrkontroll och passerade sjömärke efter sjömärke. När vi passerade inloppet till Jacksonville, på St Johnsfloden, hade vindens styrka länge legat på väl kuling , men då tog det i lite extra och visade stundals på 40 knop, och det var riktigt ettriga krabba små vågor. Men vi kom över floden och anslöt till ICW igen. Trodde att det skulle bli lite lä, men tji med det, landskapet var lågt och flackt och vinden fick bra tag i oss och vi hade i princip minst 35 knop i näsan hela tiden.

Då får vi plötsligt oväntat besök ombord, en liten båt med coastguardfolk vill komma ombord och göra en kontroll, välkomna sa vi och fortsatte vår färd med två coastguards ombord, den ena kollade hur det såg ut under durkarna, om vi släppte ut olja eller annat, vad vi hade för brandsläckningsutrustning ombord, och den andra satt och skrev rapport. Det gick hur smidigt som helst och dom tackade så artigt för besöket.

Sen hade vi ett orosmoment framför och det var en bro som vi skulle passera där vi läste i boken att den var lite lägre än vad som sades så man skulle titta noga vid bron vad aktuell höjd var, men vi räknade ut att vi skulle passera där vid nästan lågvatten, och när vi kom dit stämde detta så inga problem, men precis bakom bron var det en järnvägsbro, i boken stod att den nästan jämt stod öppen, men vad tror ni? Jo när vi kom rullade ett kilometerlångt tåg över, kapten fick ligga och hålla båten i vinden och när tåget passerat kommer en gammal man från ett hus och lullar fram till brovaktarns hus och börjar meka därinne, och efter en tid som kändes som en evighet började svängbron röra på sig.

Nu var det bara tre NM kvar till dagens planerade natthamn Fernandina Beach, sista staden i Florida, när man är på väg norrut.

Men lite konstigt såg det ut i sista flodsvängen på Amalie river, vi tittade i kikaren och såg fler sjömärken mot den infon vi hade i våra sjökort ombord. Vi visste att det var en sväng där sk.”shoaling” kunde uppstå, det hade vi också läst i guideboken. Vi tog det försiktigt med maskin, vi hade strömmen med oss och den fortfarande starka vinden i sidan, ekolodets siffror sjönk och rätt var det var stod vi på grund där i dyn. Men liksom på Cuba lyckades vi backa oss loss, men det var svårt att vända runt och gå tillbaka, vi kände allt botten ett par gånger till, ankrade lite konstigt på sidan där och försökte ringa till marinan och höra om de hade några uppgifter om den bästa vägen. Men de hade stängt för dagen.

Eftersom vi inte låg bra där och vattnet fortfarande var på väg ner tog vi upp ankaret och körde tillbaks en sjömil ungefär och fick en ganska bra ankring parallellt med kanalen lite inemot kanten. Det var bara att gilla läget, ingen hamburgerbar ikväll, men väl hittade vi några lammskivor i frysen.

Vi pluggade på om tidvattnet här i norra Florida och upptäckte att det började röra sig om ett par meters skillnad här, där det i södra Florida bara rörde sig om en fot.

Vi skulle ha högvatten kl 13.00 nästa dag och bestämde oss för att gå vid tiotiden, det passerade en liten bogserbåt och vi tog kontakt och skepparen där beskrev över VHF:en hur vi skulle gå i svängen för att ha vatten under kölen, lite svårt med dialekten de har, men vi försökte skriva ner vad han sa. Peppade till max drog vi upp ankaret klockan tio och körde iväg, plötsligt ser jag två stora motorbåtar bakom oss och ropar upp den ena som hade AIS, jodå de hade gått här förut, och han hade 5 fots djupgående och vi har 6 fot så vi bad om att få gå bakom dem. Sagt och gjort, vi kom igenom utan fler grundkänningar och det stämde inte precis med bogserbåtsskepparens beskrivning heller , men som i sagan skriver vi slutet gott allting gott.

Längs vägen

Vi är på väg norrut längs USA´s ostkust, det är inte lämpligt att lägga upp Anastasia i Florida under nästa orkanssäsong så vi har bestämt oss för att gå upp till Cheasapeakebay där det finns många alternativ för oss. Det är lite tidigt på säsongen att segla hela vägen utomskärs, varannan dag är det nya "northelys" som piskar oss i nosen. Därför går vi i ICW Inter Coastal Waterway på dagarna och sover på nätterna, tidsödande men ganska bekvämt. Det är lite som att cykla genom ett landskap hela dagarna, vi ser så mycket olika miljöer och människor. Vi vinkar som om vi vore kung och drottning och inte helt sällen kör folk förbi och säger "beautiful boat".

Örnbo

Tidig morgon passerar öppen järnvägsbro

Underbart vackra morgonar

Båtar som har bråttom

Båtar som inte har bråttom

Mer kommer