tufft och jobbigt värre

Nu börjar skepparhistorierna sina, så idag gick vi en långpromenad på
revet, soligt och hett. Efter det snorklade vi två timmar bland alla vackra
fiskar och koraller, vått och kallt. Som om inte dessa strapatser skulle
räcka köpte vi 6 lobster av den enda familjen som finns här, kokade tre
hummrar det var jobbigt, de andra tre skall grillas ikväll, vi kommer att
bli jobbigt mättta när middagen är avnjuten.
Det är som ni förstår krävande att vara långseglare....

Den spriten...

Styrman visade fram menyn till lotsen, han visste egentligen vad lotsen
skulle komma att beställa innan, han tog alltid samma sak, det dyraste
vilket var en plankstek. Orden slussades vidare till vaktmatrosen som
skulle se till att planksteken kom upp till bryggan nerifrån byssan. Tiden
gick och både lots och styrman tyckte att det tog väldigt lång tid, men
till slut dök matrosen upp, glad men tomhänt. Nu var man inte lika glada på
bryggan, det skulle bli ont om tid för lotsen att njuta sin plankstek innan
han skulle ge sig av. Matrosen gick skyndsamt ner igen och kom denna gång
upp med en plankstek till bryggan.
Dagen efter stod båsen och styrman och pratade om olika jobb som skulle
göras ombord, "-förresten sa båsen, det var så konstigt i morse när jag kom
till färgsjappet, då stod det en helt orörd plankstek på en av
färgpottarna".
Styrman lade ihop de båda händelserna och förstod hur det gått till,
matrosen som var lite törstig hade gått vägen om sitt lilla "förråd" och
när smutten intagits glömdes ärendet bort .
Den spriten.....

Harmoni

Olika fiskar lever på olika korallformationer, här trivs de små blå bäst.

Med ögonen på skaft

Att ha ögonen på skaft likt krabban här, kan vara en fördel när man kör med ”eyeball-navigation” inne i atollen.

Mörkblått vatten, farbart

Turkost vatten, undvik

Gulbrunt vatten försent

Fakarava syd

APT 3/2015

24 januari 2015

Plats: Fakarava Syd, French Polynesia
Deltagare: två kaptener + en gästgast
Skeppstid (- 10 UTC)

Minnesanteckningar arbetsplatsträff 3/2015

Verksamhetsgenomgång:
Den senaste veckans händelser har präglats av rådande väderläge. Seglingen
som hade destination Rangiroa, fick under första nattens busväder ställas
om mot Fakara, lite längre distans men bättre vindvinkel. På Fakara kom
nästa väder-thriller, orkanen NIKO föddes och passerade emellan oss och
Tahiti. Vi hukade innanför revkanten under skyfall och blåst och var glada
för vårt rejäla ankare. Nu stundar ljusare tider och framtiden är vår,
endera dan skall vi sätta igång med att utforska fiskar och hajar under
ytan i Fakarava.

Verksamhetsplanering 2015
Bör snarast färdigställas samt lämnas in för granskning.

Skyddsfrågor:
Lilla Kaptensförbundets centrala handlingsdelegation har mottagit frågan om
rattens storlek; enligt deras ombud för Stilla Havsseglingar, kommer inga
åtgärder att vidtagas, rattens storlek är en fråga för varje enskild
långfärdsseglare.
Åtgärdsplan efter skyddsrond har trätt i kraft, skyddsombudet har ålagts
att skicka månadsrapporter till HSO.

Trivselfrågor:
Jordnötsfrågan har ånyo kommit upp på dagordningen. Enstaka deltagare på
mötet tycker fortfarande att ransonerna är för snålt tilltagna, och för
sällan utdelade. Under diskussionen som följde, framkom ytterligare
ifrågasättande av liknande ransoner av sk. Godsaker. Hur länge klarar sig
till exempel en chokladkaka efter att "bäst före datumet" gått ut. Mötet
kunde inte komma fram till någon konsensus i frågan, varför frågan måste
lösas på annat sätt.

Som avslutning på mötet fick deltagarna ta del av nästa veckas
väderprognos,vilken ser mycket lovande ut för kommande bad och
snorkelupplevelser.


Trevlig helg önskar vi från Anastasia.

Olivolja och vitlök

Jag minns min första båt Laponia, en Grängesbergare på 32.000 dwt. Besättningen var svensk sånär som på ett par spanska matroser. Det var Rios och Ramos som kom ifrån Bilbaotrakten, båda två hade jobbat länge på svenska båtar, och hade vissa vanor med sig från Spanien. I mässen där vi åt satt jag vid deras bord, de hade en stor dunk med olivolja med sig från hemtrakten, varje dag hällde de olivolja över maten, alla förfasade sig över denna vana, liksom vanan att knapra i sig rå vitlök till den svenska husmanskosten. Nu 40 år efter köper vi olivolja som aldrig förr, livsmedelsaffärerna har många hyllmeter med olika sorters olivolja och vi anammar medelhavsdieten som något mycket hälsobringande.

Tänk vad de visste redan då 1972, när vi rynkade på näsan över ”sydlänningarnas vanor”.

Orkanen NIKO

De starka nordliga vindarna som vi skulle låta passera genom att ankra i Fakaravas norra del, förstärktes igårkväll till att klassas som en tropisk cyclon kategori 1. Den fick namnet NIKO och vi har på alla sätt och vis följt dess bana här från första parkett. Första prognosen skulle den passera närmare oss och under onsdagens middagstimmar komma upp i 40 knop där vi var, men imorse såg vi att den svängt lite mer söderut och därmed skulle vi få lite svagare vindar. Nu sitter vi mitt i den värsta vinden och är glada för vårt 50 kg ankare.

Under tiden

som vi väntar på stabilare väder, har vi utforskat Fakaravas närmaste strandväg.

Där håller krabban sitt försvar. Kom inte närmare !

En typ av sjöborre.

Den vackra eremitkräftan

Å hajen som lurar i vattnet.

Kopran till oljefabriken i Karlshamn

I somras skrev jag ett blogginlägg om hur man utvinner kopra från kokosnöten, nu har vi fått ytterligare en dimension på hur viktigt och världsomspännande kopra framställningen är eller i allafall var, på den gamla goda tiden som vi ofta berättar om här i sittbrunnen.

Vi har nu ett ögonvittne ombord som kommer ihåg i barndomens Karlshamn, hur det var när kopraskonaren kom med last av kopra till oljefabriken. Skeppet hade hållit på i månader och lastat kopra, några säckar från Tahiti, några säckar kopra från Fakarava o.s.v. En lika lång sjöresa följde sedan för att komma till den lilla staden Karlshamn i norra Europa, där man då skulle få sin last lossad. Det första som hände var att när man luckade av stod det som ett svart moln nere ifrån rummen av de små svarta koprabaggarna, och hela staden kunde identifiera vilken båt som låg inne. Nästa problem var att ofta hade kopran under den långa resan sjunkit ihop och smält samman, vilket gjorde den svårlossad. Stuveriarbetarna fick stå med spett och hackor för att få loss det ur båten. På sommaren stekte solen samtidigt och stuveriarbetarna fick ner stora kaggar med svagdricka för att släcka törsten. Kaggen gick runt och den sista slatten kunde vara ganska besk då många av stuveriarbetarna snusade.
En fantastisk känsla att sitta här nu och dels veta var kopran kom ifrån och sen höra hur den mottogs i vårt eget land långt upp i norr.

Äntligen söndagsfrid

Först var vi så här glada när vi seglade iväg från Moorea

Sen fick vi en Barracuda

Sen började regnet och den hårda blåsten

Till slut kom vi fram till Fakarava, ingenting torrt ombord, saltvatten och regnvatten.

Men en underbar helgfrid infann sig.

Lasthistorier

Smöret
På 70-talet då väst fortfarande var väst och öst öst, hade alltid DDR brist
på matvaror, denna gång handlar det om smör. Västtyskland som då hade ett
sk. smörberg förde ingen handel med sin granne DDR. Då hände det sig att
Salénrederierna hade en smörimportör i Algeriet som var en perfekt
handelspartner med både öst och väst. Smöret skeppades på en kylbåt ner
till Algeriet, där låg vid samma kaj med endast ett varuskjul emellan en
annan Salénbåt och lastade smör, med destination DDR....
Apelsiner
Vår last bestod normalt av trä och-pappersvaror från Sverige/Finland till
östra Medelhavet samt på vintersäsong citrus från Isrel till norra Europa.
Vi låg i Ashdod en nybyggd hamn i södra Israel och lossade last från
Finland, ett par luckor var klara, så uppstod någon störning i hamnen och
för att vi skulle få ligga kvar vid kajen började man plötsligt lasta
apelsiner ner i underrummen. Sen lika plötsligt var det stopp med detta och
vi fick förhala ut på redden, det skulle enligt turlistan komma någon annan
båt och lasta. Det kom sig inte bättre än att när de blev vår tur att fylla
båten med väldoftande citrusfrukter i 20 kilos kartonger, då var de som
redan slängts ner i båten för gamla, därav har vi gjort något så ovanligt
som att lossa apelsiner i Israel.
Koks och kol
I efterkrigstidens Sverige hade Civilförsvaret många lager med
förnödenheter runt om i landet om det skulle komma kristid igen. Koks var
en sån reservlagervara, så att vi skulle kunna driva våra ånglok. Men när
till slut det inga ånlok fanns kvar såldes ett kokslager till Belfast och
det lastades och skeppades iväg. Returlast på den resan blev ? Ja, kol från
Wales gruvor och till kolkraftverket i Köpenhamn. Det var bra med samma
last båda vägarna behövdes ingen lastrumsrengöring emellan.

Kapten Bölja

Här kommer en annan sjömanshistoria, den handlar om det envisa släktet
sjökaptener.

Kapten Bölja var en populär skeppare i Salénrederierna, han seglade på
kylrederiet som ofta lastade bananer i Centralamerika för Europa. Han var
alltid noga med tider och tyckte väl därför att resten av världen också
borde vara det. Når de närmade sig nästa lastningshamn Golfito i Costa Rica
var lotsen beställd till 0600, och stuveriet skulle börja lasta kl 0700.
Gryningen inträdde, fartyget var på anvisad plats och lotsen kallades upp
på VHF:en, inget svar. Det kom inget svar överhuvudtaget och som nämnts
tidigare gillade kapten Bölja att vara punktlig, så när han gjort ett par
irriterande vändor från bryggvinge till bryggvinge och kikaren i högsta
hugg säger han bara till övriga på bryggan:
"-Kalla upp rorsman, vi fortsätter in utan lotsen".
Allt gick naturligtvis bra, kapten Bölja kände sitt skepp, och utan några
händelser kom de så till kaj och matroserna hängde ut landgången. Först
ombord kom en ilsken lots, utan förklaring till sin sena ankomst, i följe
hade han hamnmyndigheterna och en agent. Hela historien slutade med att
böteslappen sved surt i handen på kapten Bölja, hur skulle han förklara det
här för rederiet?

Så kunde det gå till förr till sjöss

Vi kör igång med en häftig löstandshistoria från tidigt 70-tal ombord på en norsk styckegodsare på sin resa från Indien-NewYork via Suezkanalen.

Matrosen hade tandläkarskräck och samtidigt mycket dåliga tänder, i överkäken fattades det tänder och de som var kvar, var som små svarta pluggar. Båsen och matrosen satt och pratade om detta och båsen som var erfaren och varit länge till sjöss visste att den billigaste tandvården på denna träd, den hittade man i Indien. Själv hade han låtit dra ut alla sina tänder och han var så nöjd med sin lösgom.

Matrosen satt kvar länge och funderade, han var ju väldigt rädd, men samtidigt hade han ju alltid besvär, tandvärk, och svårt att tugga maten.

Vid nästa landgång som var Bombay tog sig matrosen tag i en tandläkare, sagt och gjort, nu åkte alla gaddar ur överkäken, det fick räcka. Ombord igen fortsatte matrosen med rostknackningsjobbet på däck, snart fick han svårt att jobba i den starka solen och värmen och det började blöda överallt i munnen. Andre styrman förstod vad som hänt och tog grabben med sig till sjukhuset, där tråcklade dom ihop hålen i tandköttet och fick tillslut stopp på blodflödet.

Hamnvistelsen var inte lång i Bombay, det var inte mycket last som skulle lossas, matrosen uppsökte därför ånyo sin tandläkare som i all hast lyckades prova ut en ny tandrad till överkäken. Nu kändes allting redan bättre och matrosen vågade sig på ett leende igen. Båten gick vidare och till Suez var det ungefär en vecka i sjön. De första dagarna sågs matrosen leende i mässen vid varenda måltid, han berättade för alla hur nöjd han var, men dagarna gick och svullnaden i munnen lade sig mer för varje dag, och till slut ramlade tandraden obevekligen ut. Matrosen fick återigen hålla sig till den mjukare maten, han förbannade både båsen och den indiske tandläkaren. Men till sjöss kan man inte göra mycket annat än att vänta, så inte förrän de kom till New York någon tid senare fick matrosen riktig hjälp med sina tänder, till en betydligt högre kostnad än det indiska alternativet.

Full besättning

Nu har gamla besättningen från 1983 kommit tillsammans igen, vi skall ge oss ut i Tuamoto-arkipelagen och prata gamla segelminnen och skepparhistorier, så häng med så kommer de gamla historierna att förgylla din vardag därhemma.

På bussen

Bussen till stan går inte enligt tidtabell, ibland kommer den direkt, ibland får vi vänta en halvtimme. Vi har förbättrat vår franska och säger numer "Aller retour" vilket vi tjänar 60 franc på.
Söndagar får man dock hålla sig hemma, lika bra är det för då är allting stängt.

Palm ?

Jag kommer ihåg debatten i Sverige när det började komma upp GSM-master överallt, det skulle misspryda vårt annars så fina samhälle, jag vet att det fanns förslag på olika förklädnander, men minns inte var det slutade hemma. I Polynesien har man naturligtvis förklätt masterna som en palm, smälter helt in bland omgivande planteringar. Vi skulle kanske ta efter i Sverige, fint att ha en exotisk palm i kvarteret.

Ingen söndagsfrid

En härlig söndag, mekat med stopp i toaslangar + fläktbyte till frysen, allt i 32 graders värme och 90 % luftfuktighet. Underbart när det är klart.

APT 2/2015

APT 2/2015

10 januari 2015

Plats: Marina Taina, Tahiti, French Polynesia

Deltagare: 2 kaptener + HSO, huvudskyddsombud

Skeppstid (- 10 UTC)

Minnesanteckningar arbetsplatsträff 2/2015

Verksamhetsgenomgång: Besättningen har slitit turist på Papeetes heta gator, medan en ur senior-besättningen valde att istället rensa toalettavloppen ombord på avkalkningar. Detta slitgöra bör uppmärksammas under nästkommande medarbetarsamtal.

Trivselfrågor: Förra veckans uteblivna söndagslunch har nu kompenserats med bacon och ägg till vardagslunch. 

Mötet avslutades på hamnkrogens Happy Hour, med avtackning av, samt diplomutdelning till Gästgast Kilter.

Trevlig helg önskar kvarvarande besättning på Anastasia.

Examen i båtskolan

Idag vid ankomst Papeete var det examensdax för gästgasten, tillika HSO. Vi kan med glädje meddela att vederbörande klarade provet galant. Högsta omdömet i gastskolan. Nu klaras både att skränsa på winchen och fira en utombordare. Surra och sjöstuva ankare får också toppbetyg. Att snabbt stänga ventiler vid regn är rena rutinsysslan, dyka och identifiera tappade glasögon går som en dans. Nu återstår bara att mata kölsvinet och vattna kompassrosen, så kan vi utdela vårt exklusiva diplom innan hemresa.  

Gästblogg

En landkrabbas betraktelse av den moderna seglaren:
Att betrakta två rutinerade sjöbusar in aktion är att studera två människor djupt försjunkna i varsin bok....då och då tittar de upp och trycker på en knapp, två grader mer -en knapp, skota hem på storseglet en annan knapp, fylla på ballast på babords sida, lägga av ankare, hissa upp livbåten, rulla ut förseglet allt har sin egna knapp. Navigation sker med en förströdd blick på en data skärm, inte en sextant eller passare så långt ögat når. Men betyder det att vem som helst kan framföra en farkost till havs, att det blivit lättare att segla- ingalunda. De måste ju fortfarande veta när och om de ska trycka på knapparna och hur de ska tolka tecknen på skärmen och båtens beteende. De slipper bara utföra en massa tungt och trist arbete. Och behöver inte bry sig om att de inte är purunga längre, eller att armar går av. Visst är det finurligt!

Fiskkunskap

Äntligen har vi hittat en liten fiskbok över fiskar i Polynesien, det har varit extra roligt då  vi spenderat en dag i Coral Garden Tahaa, där man flyter med strömmen i hög fart över de mest levande koraller och tusentals små fiskar. Den här lille rackaren heter på franska "Ballisto Picasso" ett passande namn.

APT 1/2015

APT 1/2015

5 januari 2015

Plats: Coral garden Tahaa, French Polynesia

Deltagare: 2 kaptener + HSO, huvudskyddsombud

Skeppstid (- 10 UTC)

Minnesanteckningar arbetsplatsträff 1/2015

Verksamhetsgenomgång:

Under veckan har fiskelyckan återvänt till Anastasia och en stor Bluefin-jack har hamnat i frysen.

Åtgärdsplan efter förra veckans skyddsrond har upprättats:

• Mönsterdjup på foppatofflorna rutinkontrolleras en gång i veckan.
• Snören och rep benämns hädanefter enligt gängse sjömanspråk, tampar och skot, dessa skall hållas i god ordning och förvaras på sina givna platser.
• Hjälmtvånget kommer ej att uppfyllas då detta inte är förenligt med god sjömanssed.

Övriga skyddsfrågor:

Huvudskyddsombudet påpekar att rattens dimension bör utredas, då den i nuvarande storlek försvårar passagen från sittbrunn till akterdäck. De två kaptenerna håller inte med om att någon utredning behövs, då ratten är en viktig del i båtens framförande.

Genmäle från HSO: Observationer ger vid handen att styrningen av båten bedrivs till 95 % av ett tryckande på små knappar, ej medelst vridningar på ratten.

Frågan hänskjutes till Lilla Kaptensförbundets centrala handlingsdelegation.

Trivselfrågor:

På förekommen anledning ställer sig vissa mötesdeltagare frågande till söndagslunchen, då det igår serverades fiskrester med ett salladsblad, vilket är svårt att likna vid bacon och ägg.

Trevlig vecka önskar besättningen på Anastasia

En söndagstur i urskogen

Vaniljblomma

Fruktstund

Måste röja vägen

Årets första filmtajm

Klicka på länken eller gå in på You Tube länken, så får ni se filmen "De tre musketörerna"

https://www.youtube.com/watch?v=IZKRK3wzB0E




Trevlig helg

Gästbloggare och tillika storfiskare

En gästgasts betraktelse över livet ombord:

Dom är flitiga kaptenerna. Hissar dom inte segel så står dom och steker kalvfilé eller byter slangklämma, knyter fast båten, svabbar däck eller hissar ner dingen. Jag bidrar med disk och ankarstuvning. Har utökats med att hålla rätt på ett grått snöre (som dom kallar den svarta tampen) när dingen ska upp eller om det är när den ska ner. Idag tog jag i allafall initiativ till att fiska- och se där! En stor fet baddare (varje filé är stor som en mindre torsk)av ännu okänt märke, sådär en 6-8 kilo. Så jag tror jag får godkänt i gästutvärderingen.

Gott Nytt År 2015

”-Det är fyrverkerier runt omkring i stan, det smäller överallt och hundarna ylar.”

Så sa damen vi träffade tidigare på dagen på Internetcafeét, vi gick ombord och var mycket nöjda med att utifrån båten sitta på första parkett. Vi tog som vanligt en kväll i de goda måltidernas tecken och sen fick vi vänta, tittade på en film och så nu var det sju minuter kvar till tolvslaget. Med spänd förväntan satte vi oss på fördäck, då gick ca tio raketer av i en jämn ström från hotellet, sen blev det alldeles tyst, inte en hund ylade, och så förblev det resten av natten. Egentligen väldigt lagom, miljövänligt, prisvärt och hänsynsfullt till alla husdjur. Något att ta efter därhemma ?

Årets sista dag

När vi väntar in det nya året har ni i Sverige redan varit där i 11 timmar, ser det ut att bli ett bra år?

Vi sitter och tänker tillbaka på året 2014, som vi välkomnade i Västindien på ön Bequie i Grenadinerna tillsammans med våra barn. Så fort året gått tänker jag då, vidare har vi många fantastiska seglingar och platser att tänka tillbaka på, Panamakanalen som var riktig skoj och spännande att passera, Galapagos med ett fantastiskt djurliv, seglingen till Påskön i rekordfart och själva Påskön som nu finns kvar i våra hjärtan. Pitcairn, en sorglustig plats samt Polynesien med första hamnen ögruppen Gambier.

Vilket år, minnena sköljer över oss, alla nya bekantskaper vi gjort, ja seglingen är verkligen en utmaning, vi är nöjda med att vi stannade upp här i Polynesien, kunde åka hem över den svenska sommaren, och nu kan välkomna så många vänner att dela den här fantastiska delen av världen med.

Imorgon väntar året 2015 med första blogginlägget. Fortsätt följ vår resa.