Sjömansminnen på Minerva

Idag vandrar tankarna tillbaks där allting började, det här sjöbuselivet
alltså. En septemberdag året 1972, jag var 18 år och hade fått
fartygsbefälselevs jobb i ett malmfartyg som hette LAPONIA, hon tillhörde
rederiet Gränges och låg för tillfället och lastade malm i Luleå. Det var
många som vinkade av mig den där kvällen på Stockholmscentral när jag
äntrade nattåget, inte ett öga var torrt. Morgonen därpå stannade tåget i
Luleå och jag klev av för att ta en taxi till båten, men var låg hon
nånstans, båten som skulle bli mitt hem för lång tid framåt? Jag frågade
taxichauffören, och han pekade på en båt som låg ute på redden, jag fick
nöja mig med att åka till rederikontoret. Efter några timmars väntan
ordnades skjuts ut för mig med en bogserbåt, och då kom snart nästa
utmaning, ett brant, brant fallrep där jag skulle ta mig upp med min
packning. Jag var så nervös att jag kände pulsen dunka i tinningarna, och
när jag äntligen kom upp på däck var det iallafall någon som tog emot mig,
visade mig min hytt och var mässen var. Det var en stor norrman, han var så
stor att han hade fått klippa en skåra i ovanlädret på tofflorna för att få
in fötterna. Han presenterade sig som båsen, det var han som var
arbetsledare för däcksgänget, vilket jag nu tillhörde. Jag tänker på den
här mannen ibland, som vid första intrycket gjorde mig helt förskräckt men
som senare kom att visa sig vara en riktig bundsförvant. Efter det första
omtumlande dygnet började sjölivet sakta men säkert kännas riktigt bra, och
under de nio månader jag var mönstrad ombord bestämde jag mig att det här
livet, det var något att satsa på.