Lördagen den 11 juni

Det var när följande blogginlägg skulle postas något hände med satellittelefonen, så bättre sent än aldrig, här kommer det blogginlägget.

När stormen bedarrat och hjärnan slipper tänka på olika katastroflägen, hamnar vi tillbaks på minnenas boulevard.

Året var 1976, det var sommarlov på sjöbefälsskolan, ett erbjudande som extra styrman på HAKONE kunde bara inte gå mig förbi.

Under sträckan från första europa hamn till Göteborg och tvärtom tog Ostasiatarna ofta en extra styrman ombord, det var mycket jobb med lastning och lossning som ytterst var överstyrmans ansvar, varför han med en extra styrman ombord kunde göras vaktfri och koncentrera sig på last och planering.

Mitt sommarjobb skulle alltså vara att gå sträckan Göteborg-Marseille med Hakone, flyga upp till Le Havre för att mönstra på Hirado som var på väg upp mot Göteborg.

Efter tre lärorika veckor var det dax att mönstra av och ta flyget till Le Havre, på den tiden fanns det en telegrafist ombord som bland annat fixade med kontakter med agenten, rederiet, personalbyten och liknande, så det jag hade med mig i handen var en flygbiljett och orden; ”Agenten fixar hotell och hämtar dig vid flyget”. Le Havre var ingen stor flygplats och när vi landade på sena eftermiddagen tog det inte lång tid att få sitt bagage och komma ut i ankomsthallen. Där stod jag och väntade, och väntade på att någon med en liten skylt med mitt namn på skulle dyka upp. Jag hade ingen aning om hotell och jag hade dessutom inga pengar. När de sista passagerarna var på väg ut tänkte jag blixtsnabbt här är ingen och hämtar mig, det gäller att ta sig in till stan. Jag fick åka taxi med de sista passagerarna som lyckligtvis talade engelska. Jag tog in på ett hotell som såg billigt ut och tur var att dom inte ville ha förskott, det här var som ni förstår innan kreditkortens tid. På hotellrummet fanns en telefonkatalog som jag försökte tyda och till morgonen hade jag samlat på mig ett par telefonnummer. Jag hade tur, det första stället jag ringde på morgonen svarade efter en lång stunds tystnad: ”Excusez-moi, Miss Ekeblad, vi var på flygplatsen igår, men vi förstod aldrig att en styrman kunde vara en kvinna, så vår man åkte därifrån igen!”

Sjömansminnen Minerva del två

Efter ett par kortare törnar på båtar som också gick på de kalla
breddgraderna fick jag till sist drömjobbet som lättmatros på Ostasiatiska
kompaniets HAKONE. Nu skulle jag segla på värmen, ett uttryckt jag hört
under de första åren, och lät det inte lockande? Segla på värmen, ja ni
förstår att glädjen var total när jag mönstrade på, erfaren kände jag mig
också och behärskade sjömansspråket till fullo.
Vi seglade från Göteborg via norra Europa och lastade styckegods till
fjärran östern. Resan blev lång eftersom Suezkanalen var stängd, så gick
fartygsstråket runt Afrika. Vi angjorde ett tiotal hamnar från Port Kelang
i Malaysia ända bort till Japan, och hade oftast långa liggetider då godset
som lossades och lastades var styckegods, containrar hade vi bara på
väderdäck. Vilken underbar tid, vi besökte ställen man aldrig annars skulle
komma till på den tiden, bland annat lastade vi DelMontes ananaskonserver
från en träbrygga i Bugo på Filipinerna. Jag minns vidare min fascination
av att vara i Shanghai, det var under mäktigaste Mao-tiden, det fanns inga
reklamskyltar bara propaganda affischer på Mao och glada arbetare. Alla
människor bar i stort sett likadana kläder, det fanns nästan inga bilar men
miljontals cyklar och på floden vi ankrat, seglade gamla djonker som
antagligen sett likadana ut under århundranden.
Fantastiska minnen och fantastisk sjöresor, vägen tillbaks till Europa gick
vi via Stilla Havet och genom Panama-kanalen, efter två rundresor hade 12
månader gått och då hade jag äntligen uppnått mina 30 sjömånader och kunde
ansöka om inträde till sjöbefälsskolan i Göteborg.

Sjömansminnen på Minerva

Idag vandrar tankarna tillbaks där allting började, det här sjöbuselivet
alltså. En septemberdag året 1972, jag var 18 år och hade fått
fartygsbefälselevs jobb i ett malmfartyg som hette LAPONIA, hon tillhörde
rederiet Gränges och låg för tillfället och lastade malm i Luleå. Det var
många som vinkade av mig den där kvällen på Stockholmscentral när jag
äntrade nattåget, inte ett öga var torrt. Morgonen därpå stannade tåget i
Luleå och jag klev av för att ta en taxi till båten, men var låg hon
nånstans, båten som skulle bli mitt hem för lång tid framåt? Jag frågade
taxichauffören, och han pekade på en båt som låg ute på redden, jag fick
nöja mig med att åka till rederikontoret. Efter några timmars väntan
ordnades skjuts ut för mig med en bogserbåt, och då kom snart nästa
utmaning, ett brant, brant fallrep där jag skulle ta mig upp med min
packning. Jag var så nervös att jag kände pulsen dunka i tinningarna, och
när jag äntligen kom upp på däck var det iallafall någon som tog emot mig,
visade mig min hytt och var mässen var. Det var en stor norrman, han var så
stor att han hade fått klippa en skåra i ovanlädret på tofflorna för att få
in fötterna. Han presenterade sig som båsen, det var han som var
arbetsledare för däcksgänget, vilket jag nu tillhörde. Jag tänker på den
här mannen ibland, som vid första intrycket gjorde mig helt förskräckt men
som senare kom att visa sig vara en riktig bundsförvant. Efter det första
omtumlande dygnet började sjölivet sakta men säkert kännas riktigt bra, och
under de nio månader jag var mönstrad ombord bestämde jag mig att det här
livet, det var något att satsa på.