23 34S 178 59W

Sista dygnet på Minerva blev ett dygn att minnas, vi kom ju fram på
lördagen den 4 juni, då var vädret fint och det var vi och fyrbyggaren där.
Söndag anlände två båtar och på måndagen två, alla hade haft sina
upplevelser på resan, tisdag började vinden vrida på nord och vi ankrade
om, nu hade grib-filerna börjat visa på en kraftig ökning av den nordliga
vinden under de närmaste dagarna, det var en front som växte till sig och
redan på onsdagen vinden att öka, tillsammans med högvattnet blev det
rejält skumpigt inne i atollen. På torsdagen rev vinden av de vita topparna
på vågorna. En ensamseglare fick problem med sin ankarkätting och höll på
att tappa allt han hade. Han fick hjälp av en fransk man till slut, vi hade
förberett ett reservankare åt honom. Sen blev allt bra värre och värre när
mörkret föll på torsdagen var vinden uppe i stormstyrka och ljudet var
öronbedövande. Vi satt på helspänn och lyssnade, beredda att agera om nåt
skulle hända med vårt ankare. En tysk båt började dragga men kunde få ut
sitt reservankare och stabilisera situationen. Sen kom regnet, det vräkte
ner och PANG gick vår avlastningslina av, nu hängde ankaret bara på
spärren, vilket ökar belastningen på det inte starkaste stället. Vi fick
räddat situationen med en ny krok och lina, kort efter denna manöver tog
regnet i om ännu värre, och pu och pust så dog vinden tvärt och kom efter
en stund från helt andra hållet, vi var då tvugna att byta ankarplats
annars var vi för nära revet.
När vi ankrat om var det bara att försöka torka upp så gott det gick,
vinden dog men den guppiga sjön stannade kvar hela natten. Det här
äventyret kunde vi definitivt klarat oss utan.