15 05S 161 35E

Sitter just och läser en bok som heter "Strange sea road", den handlar om
den svenska barken "C.B.Pedersen" som 1935 tog en annorlunda väg hem till
Sverige från Australien.
Den normala vägen efter att ha lastat vete i södra Australien var vägen
runt Cape Horn till Europa. Men denna gång skulle det bli annorlunda då
vetelasten uteblev och skeppet skulle gå i barlast hem, kapten tog ombord
ett antal passagerare för att delfinansiera resan. Man mötte hårt väder i
Södra Oceanen och vände skeppat och stävade i stället norrut i Coral Sea
för att ta vägen genom Torres strait. Kapten och hans besättning tog sig
såsmåningom igenom det beryktade sundet och kunde sedan fortsätta i Indiska
Oceanens passadvind mod GodaHoppsudden.
Boken är skriven av en av de 8 passagerarna och är väldigt kul och
intressant läsning nu eftersom det är precis samma väg som vi seglar nu.

Trevlig helg önskar kaptenerna

15 36,7S 164 19,6E

Det har varit ett aldeles utmärkt Code Zero dygn. Seglet vi lät sy i NZ har
hittills inte använts så mycket. Det var en ren tillfällighet i Tauranga
att vi träffade på en svensk kille som bodde där och han rekommenderade
Thornbury sails, vi letade oss fram till segelloftet och ganska snabbt hade
vi fått förtroende för Tony och lade vår beställning, Tony var lite av den
gammaldags sorten utan websida och utan mobiltelefon, så ville man något
gick man till hans loft. Men snabbt och enkelt fick vi ett alldels perfekt
segel, för lite svagare vindar. Men som ni kommer ihåg hade vi under
seglingen från NZ hårda vindar och sen har det inte heller passat så ofta.
Men nu får vi det prövat i en jämn SO-lig luftström runt 15 knop. Både
farten och vindvinkeln blir bättre, Code Zeron som sitter längst ut på
peket, ger oss stundtals känslan av att flyga hemåt.

15 42S 166 48E

Farväl Vanuatu, Fiji och alla andra fantastiska söderhavsöar vi besökt
under våra två år i Pacific. Nu styr vi kosan mot norra Australien för att
hänga lite med krokodiler och andra läskiga djur. Vi har siktet inställt på
Thursday island för inklarering där, en segling på ca 10 dagar. Det kommer
att bli varmare för varje dag som går, och vi hoppas på en lagom stark
vind.Nu är det bara att komma in i rutinerna. Skepp ohoy.

Utklarering

Ja då går vårt seglingsäventyr snart in i nästa fas, bästa gäst-gasten Ylva har nu lämnat oss för att fortsätta sitt beundransvärda arbete som högstadielärare i Gamlestadsskolan, Göteborg. Tomt blev det ombord och idag har vi förberett oss så mycket vi kan för kommande seglats.

• Fått passen utstämplade från Vanuatu
• Gjort rätt för oss på hamnkontoret
• Fått customs clearence certificate
• Fyllt upp vattentankarna
• Fyllt upp dieseltankarna
• Handlat lite men ändå tillräckligt (I Australien slänger dom som bekant all mat för oss)
• Sett till att ölförrådet inte når lågvattenmärket.
• Bäddat rent i sjökojer
• Lagt ute en kurs i sjökortet

Hoppas nu att ni alla våra tidigare så trogna bloggläsare är tillbaka från semestrar och liknande och nu följer oss på vår segling över Indiska Oceanen.

Next stop Thursday Island.

Filmtajm

Spännande snorkling bland koraller fiskar och gammalt krigsmaterial från andra världskriget.

Bislama

Språket man talar på Vanuatu heter bislama, det är en slags pidgin engelska med en del franska ord i. Det är inte så lätt att förstå, så vi talar engelska som vanligt och det fungerar fint.

Redan i Port Resolution när vi bytte fiskar mot t-shirts blev jag förvånad när en man svarade ”thank you Thomas” Jag vände mig om till captain Thomas och frågade, ”Har du presenterat dig för den killen redan? men svaret blev nej, och jag kunde inte förstå hur han kunde veta att Thomas hette Thomas. 

Efter någon vecka här i öriket fick jag syn på en parlör mellan engelska och bislama och där kunde jag läsa att ”Thank you” på bislama heter ”tankyu tumas”

Allt har därmed fått sin förklaring, tack för det thomas.

Här kommer ett par exempel på skyltar vi sett:

 Här får man inte passera

och här bygger vi vårt land tillsammans..

yumi = vi, you and me

Dyk på SS President Coolidge

Efter mycket funderingar på dyk, bestämde vi oss för att göra ett här på Espiritu Santo där man kan göra ett vrakdyk på ett truppfartyg från andra världskriget. SS President Coolidge stod färdigbyggd 1931 och var då en lyxkryssare som för det mesta trafikerade rutter i stilla havet. Det fanns pooler, skönhetssalonger och gym ombord. 1941 gjordes hon om till ett truppfartyg för amerikanarna att ha under andra världskriget men förliste redan 1942 i hamninloppet till Luganville. Det bestämdes att jag och mamma skulle göra dyket men tyvärr krånglade mammas utrustning så hon avbröt dyket vilket gjorde att det bara var jag, Ylva, och min divemaster Lionel som dök ner för att upptäcka vraket SS President Coolidge. Här är min beskrivning av upplevelsen:

När jag var liten (och kanske lite nu också, om jag skall vara ärlig) var en av mina favoritfilmer Titanic, som kom ut januari 1998. Jag var nio år gammal och hade läst om filmen i tidningar och sett reklamaffischer, jag var supersugen på att se den men den hade 11 årsgräns. Mamma tog trots detta med mig till gamla biografen Viktoria, som inte finns kvar idag, vi satte oss och småpratade, det här var ju första filmen jag skulle se där jag var yngre än åldersgränsen. Lamporna släktes och filmen började, jag blev superförvirrad. Va? Varför är de ute på havet och guppar runt? Det där är inte Leonardo DiCaprio, vem är han? Varför dyker de ner med kameror under vattnet? Jag viskade till mamma ”jag tror vi har gått till fel sal” men hon trodde inte det så vi satt kvar. Till slut dyker kameran ner i vattnet, och efter ett tag möter vi fören av den sjukna Titanic, alldeles brun och luddig av tiden hon spenderat i havet, kameran fortsätter över promenaddäcket och plötsligt klipps det till samma bild av promenaddäcket fast 1912, i all sin färg och prakt då Titanic var redo för sin jungfruresa.

På samma sätt upplevde jag mötet med SS Coolidge. Jag gled genom det blåa vattnet och plötsligt ser jag fören, alldeles brun och slemmig av att ha varit under vattnet i alla dessa år. Min divemaster tar upp en liten whiteboard och skriver SS President Coolidge, och pekar. Jo, tack, jag förstår det. Vi simmar längre ner och förbi cargo hold #1 (lastutrymme), just nu verkar hon mest frakta fiskar som simmar in och ut ur hålen samt en muräna som sitter där i sitt hål alldeles brun och iakttar oss. Vi kommer förbi en stor fyrkantig sak och min guide skjuter med fingrarna i vattnet, det måste varit där maskingeväret satt, antagligen inte en del av kryssningsfartyget som hon först varit utan troligen något som tillkom när hon gjordes om till truppfartyg. Turen fortsätter akteröver och kommer till cargo hold #2 där är det såpass öppet att en enkelt kan simma in. Det ligger massvis av bildäck modell större samt en och annan ratt. Efter ett tag tar vi oss upp på styrbordsidan av fartyget som ligger i linje med vattenytan och börjar ta oss tillbaka mot aktern. Där uppe ligger en gammal resväska som lätt kan öppnas. Det kommer en skorpionfisk och säger hej. Efter ett tag kommer vi till en rund cylinder med ett lock som min guide öppnar där han visar mig gamla gasmasker och porslin från fartyget, det är klart det inte hamnat där utanpå båten naturligt men det är ändå fantastiskt att se de gamla attiraljerna. Vi fortsätter vår tur tillbaka mot stranden och stannar i deras konstgjorda korallträdgård där vi har ett av våra säkerhetsstopp innan vi kan simma upp till ytan. Där är fiskarna vänliga och simmar nära runt cyklopen, hälsar på och kollar vilka vi är. Till slut vinkar jag hej då till fiskarna och tar mig upp till ytan igen.