Dyk på SS President Coolidge

Efter mycket funderingar på dyk, bestämde vi oss för att göra ett här på Espiritu Santo där man kan göra ett vrakdyk på ett truppfartyg från andra världskriget. SS President Coolidge stod färdigbyggd 1931 och var då en lyxkryssare som för det mesta trafikerade rutter i stilla havet. Det fanns pooler, skönhetssalonger och gym ombord. 1941 gjordes hon om till ett truppfartyg för amerikanarna att ha under andra världskriget men förliste redan 1942 i hamninloppet till Luganville. Det bestämdes att jag och mamma skulle göra dyket men tyvärr krånglade mammas utrustning så hon avbröt dyket vilket gjorde att det bara var jag, Ylva, och min divemaster Lionel som dök ner för att upptäcka vraket SS President Coolidge. Här är min beskrivning av upplevelsen:

När jag var liten (och kanske lite nu också, om jag skall vara ärlig) var en av mina favoritfilmer Titanic, som kom ut januari 1998. Jag var nio år gammal och hade läst om filmen i tidningar och sett reklamaffischer, jag var supersugen på att se den men den hade 11 årsgräns. Mamma tog trots detta med mig till gamla biografen Viktoria, som inte finns kvar idag, vi satte oss och småpratade, det här var ju första filmen jag skulle se där jag var yngre än åldersgränsen. Lamporna släktes och filmen började, jag blev superförvirrad. Va? Varför är de ute på havet och guppar runt? Det där är inte Leonardo DiCaprio, vem är han? Varför dyker de ner med kameror under vattnet? Jag viskade till mamma ”jag tror vi har gått till fel sal” men hon trodde inte det så vi satt kvar. Till slut dyker kameran ner i vattnet, och efter ett tag möter vi fören av den sjukna Titanic, alldeles brun och luddig av tiden hon spenderat i havet, kameran fortsätter över promenaddäcket och plötsligt klipps det till samma bild av promenaddäcket fast 1912, i all sin färg och prakt då Titanic var redo för sin jungfruresa.

På samma sätt upplevde jag mötet med SS Coolidge. Jag gled genom det blåa vattnet och plötsligt ser jag fören, alldeles brun och slemmig av att ha varit under vattnet i alla dessa år. Min divemaster tar upp en liten whiteboard och skriver SS President Coolidge, och pekar. Jo, tack, jag förstår det. Vi simmar längre ner och förbi cargo hold #1 (lastutrymme), just nu verkar hon mest frakta fiskar som simmar in och ut ur hålen samt en muräna som sitter där i sitt hål alldeles brun och iakttar oss. Vi kommer förbi en stor fyrkantig sak och min guide skjuter med fingrarna i vattnet, det måste varit där maskingeväret satt, antagligen inte en del av kryssningsfartyget som hon först varit utan troligen något som tillkom när hon gjordes om till truppfartyg. Turen fortsätter akteröver och kommer till cargo hold #2 där är det såpass öppet att en enkelt kan simma in. Det ligger massvis av bildäck modell större samt en och annan ratt. Efter ett tag tar vi oss upp på styrbordsidan av fartyget som ligger i linje med vattenytan och börjar ta oss tillbaka mot aktern. Där uppe ligger en gammal resväska som lätt kan öppnas. Det kommer en skorpionfisk och säger hej. Efter ett tag kommer vi till en rund cylinder med ett lock som min guide öppnar där han visar mig gamla gasmasker och porslin från fartyget, det är klart det inte hamnat där utanpå båten naturligt men det är ändå fantastiskt att se de gamla attiraljerna. Vi fortsätter vår tur tillbaka mot stranden och stannar i deras konstgjorda korallträdgård där vi har ett av våra säkerhetsstopp innan vi kan simma upp till ytan. Där är fiskarna vänliga och simmar nära runt cyklopen, hälsar på och kollar vilka vi är. Till slut vinkar jag hej då till fiskarna och tar mig upp till ytan igen.