Å hej å hå på böljan blå! Finns det en färg som heter Pacificblå? För
Pacificken är verkligen blå-blå, riktigt Pacificblå! Och den gungar!
Idag gungar den speciellt mycket, Pacificgung på en Pacificblå yta.
Båten lutar. Och guppar. Kaptenerna gippar och har sej. Dom skäller. Det
smäller i bommen, inte en, inte två, inte tre men väl fyra gånger. Det
lutar åt andra hållet. Sen åt ena hållet igen. Velepottor!
Ändå!
Jag känner mej trygg. Jag litar på Kaptenerna. Ni skulle bara varit med
i förrgår, ni skulle bara sett med vilken bravur de förde skutan över
skummande häxkittel! Ni skulle bara hört hur hur de kommenderade! Ni
skulle bara ha känt vätan av vågorna som slog in över båten! Ni skulle
bara ha förnummit kaptensadrenalinet som sprutade ikapp med vågorna! Ni
skulle bara ha sett delfinen som gjorde ett skruvhopp i böljan! Ni borde
ha sett Hansemans eleganta räddning av räddningsflotten som höll på att
hoppa över bord! Ni skulle bara upplevt Kaptenskans eleganta
brottningsmatch med ratten! !! Ja, jag säger då det! Och längst bak i
aktern, bakom Anna Karin stod jag och njöööööt och kände mej TRYGG.
Fattar ni? Bara så trygg! Inte ett pirr i magen, inte ett enda litet
kräk i magen, bara ren och skär njutning!!! Och jag tänkte på flumriden
på Liseberg. Den är läbbig den. Så tänkte jag. Och jag blev lite full i
skratt där jag stod och iakttog AKs kamp med ratten. Hon är ju inte lång
precis. Såg framför mig hur barnen när de var små stod bakom ratten i
bilen och låtsades köra. Lite så såg hon ut. Kan ni se det framför er?!?
Idag körde vi ut ur denna häxkittel. Inte samma dramatik, ingen delfin,
men väl adrenalinstinna Kaptener, speciellt den mindre. Jag fattar
egentligen inte vad de oroar sig för, båtar har ju åkt in och ut ur
dessa atoller förr, båtar brukar klara detta!
........................
6 timmar senare:
Guppigare och guppigare har det blivit. Regnet har öst, verkligen öst.
Vinden har kantrat, hit och dit och tilltagit och avtagit och ställt
till huvudbry för Kaptenerna som skotar hem och skotar bort och revar
segel så det ser ut som det är på halv stång och än går det i 9 knop och
än går det i 3. Ingen ordning på nåt. Säg, ska man behöva ha det så på
sin semester?
Nä verkligen inte- ska vi byta!? Tack Suss för en underbart levande beskrivning av Kapten och Kaptenska in aktion- jag föratår precis hur det ser ut, både det pacific blå och Kaptenska bakom ratten, och jag förstår precis hur trygg du känner dig, för är det något Kaptenerna kan förmedla så är det just att de har koll (vare sig dom har det eller inte skulle jag tro, men det fina i kråksången är väl att det får man aldrig veta) och att alla andra kan vara trygga. Lyckliga er som har dom.
ReplyDeleteDUUUUU e tuff du, Susanne. Jag erkänner direkt - JAG hade varit skiträdd. Jag har seglat på riktigt en gång, utanför västkusten, och de va hemskt läbbbigt tycker jag när hela båten lutar så man tror att den "välter".
ReplyDeleteMen ni verkar ha den bra trots allt käbbel och skottning hit o dit.
Hmmmm - pacifikblå - det lkåer väldigt vackert. Hoppas du tar många kort.
Vi syns snart på jobbet, hi, hi