Väckarklockan ringde, det var mörkt ute, kändes ruggit att stiga upp så tidigt som fem, vi är ju ändå pensionärer. Men ju närmare huvudbyggnaden vi kom desto piggare blev vi när vi kände kaffedoften. Vi åkte iväg i den lite småkalla gryningen, på väg på vår första bushwalk, två guider ett gevär en käpp och åtta personer. Vi hade inte kört långt förrän vi fick syn på åtta lejon som stod vid den dammiga grusvägen och väntade på grön gubbe, eller nåt annat. Vår guide berättade att de är lika rädda för oss som vi för dem, inte springa bara titta, lejonen gjorde det samma fast med lite större dignitet.
Sedan närmade vi oss floden och vi fick instruktioner att följa, fick lära oss lite tecken man har för att klara sig i bushen. Vi travade iväg på en lång tyst rad, lite spänd stämning. Guiderna turades om att förmedla kunskap om bushen, dess invånare och dess natur.
Bland annat fick vi lära oss att den här rackaren som här har en liten unge bredvid sig är uppe på land hela natten och äter gräs, tuggar och tuggar, sen strax efter gryningen så måste flodhästen ner i vattet och då springer den rätt ner över stock och sten och människa om människan råkar stå ivägen. Som vår guide informerade oss "a killing machine", det farligaste djuret helt enkelt.
När Elias vår guide skulle berätta om allt man kunde använda Aloeveran till fick allas vår kapten den stora äran att vakta både oss och geväret. Till sist fick vi lära oss hur man röker elefantbajs, det ni, tar bort huvudvärk och rensar näsan i ett kick.
Fan trot sa pessimisten.
