Igår vid skymningen hade vi några för oss okända fåglar som hängde efter,
jag brukar kalla dem vildvittror då dom kraxar ganska otäckt. Rätt som det
var landade en på spridaren och vi stod där och titta, det var middagsdags
så snart skulle vi få oss lite tonfisk till livs.
När vi så skulle sätta oss att äta tittar vi åter upp i masten, nu var
lanternan tänd, men det hade också landat två fåglar till, en satt på
lanternan så det lyste rött och grönt i fjäderskruden, och den andra, ja
tro det eller ej, han satt uppe på Vindexen. Den består av en rörlig pil
och två fasta pinnar, på något sätt stod fågeln på de fasta pinnarna och
knep med tårna. Vi gillade det inte, och målade i fantasin upp hur hela
konstruktionen bara skulle böja sig och gå sönder. Vi hade diskussioner om
hur mycket en fågel väger, men har ingen aning konstaterade vi.
Vi försökte knacka på vanten, knacka på masten, tuta med tryckluftstutan,
lysa och blinka med ficklampor, fåglarna satt där dom satt, knep möjligtvis
lite extra med tårna när båten krängde till. Vi var helt maktlösa och kunde
inte göra annat än att äta och bida vår tid.
Fram emot midnatt hade vinden tilltagit betydligt och nu flög både vi och
fåglarna fram, vi på havets yta och fåglarna i luften . Slutet gott allting
gott.
No comments:
Post a Comment