Resumé

Highligts på etappen Spanien – Franska Polynesien:

• Segla med våra barn under jul och nyår i Karibien, hårda vindar och många händelser, men fick mycket fixat på båten.
• Panamakanalen, ett mekka för gamla sailors att få passera där på egen köl.
• Galapagos, där mådde man helt enkelt fina fisken bland alla andra fiskar och djur.
• Påskön, absoluta höjdpunkten på resan, fem intressanta dagar som fortfarande sitter långt fram i minnet.
• Pitcairn, passionsfrukt och en ö definitivt utanför allfartsvägen.
• Gambier, lugn och ro efter alla äventyr, trevligt umgänge och lata dagar.
• Hao, Tahanea och Fakarava tillsammans med positiva släktingar, härliga minnen.

Jag skall också försöka svara på varför vi långseglar. Vi gillar att resa, och med en segelbåt kommer man dit man vill, man har hus och hem med sig, och får nya grannar varje dag.

Kanske en förenkling, och det finns många fler svar.

För det första måste man kunna segla och vara intresserade och ha en lämplig båt

Vad vi gillar med långseglarlivet till skillnad från många andra, är de långa passagerna, två-veckorsseglingar till och med tre eller fyra veckor med fri horisont, härligt, vi bäddar i sjökojerna, tar våra vakter, läser, skriver, tittar på film och lagar god mat, om vädret är nådigt. Middagspositionerna är en viktig hållpunkt varje dag, vi studerar väderfiler och planerar rutten. Vi hinner bygga upp en längtan till nästa hamn eller land, det är så spännande att angöra en ny kust.

Sist men inte minst måste båda kaptenerna ha samma mål och motivation för projektet, för mellan alla highlights finns det många vardagar även till sjöss.

Etappmål

Idag är en lång seglingsetapp till ända, vi skall nu stanna upp, komma ikapp, åka hem, njuta lite av den svenska sommaren för att sedan få en säsong till i det fantastiska Söderhavet.

Från Grekland i juli 2013 för ett år sedan, då vi vände västerut, har vi nu seglat nästan 180 grader i longitudsled. Vi var då på longitud E 25 och vi är nu på W 151, Raiatea i The Societys, French Polynesia. Detta är som alla förstår runt halva jorden.

Vi skall nu reflektera över gjorda erfarenheter, platser vi besökt, seglingar vi gjort, människor vi mött, samt sist men inte minst, alla de fiskar vi dragit upp ur havet.

Surfare

I ankarviken där vi nu är, fortfarande Hua Hin i Franska Polynesien, ligger vi precis innanför ett rev där det bildas fantastiska vågor som gjorda för att surfa på. Det ligger alltid en eller ett par surfare därute, och idag på eftermiddagen tog vi finkameran i en vattentät påse, körde ut för att ta lite foton.

Vad lätt det ser ut, va kul det ser ut, jag blir alldeles exalterad, snabba tankar far genom huvudet, kanske det finns någon kurs nånstans?..... så plötsligt far en av surfarna rätt upp i luften brädan åt ett håll och kroppen åt ett annat, efter en kullerbytta i luften faller han platt ner mot vågen. 

Jag hann då tänka: -Det kanske inte är så enkelt ändå, skall nog fundera ett tag till.

En doft av Söderhavet

Vi seglar i sakta fart norrut inanför revet på Hua Hins västsida. Vi har varit i den sydligaste viken en natt och är nu åter på väg till staden Fare. Det dånar från de brytande sjöarna på vår babordssida, vattnet har en helt fantastisk turkos färg, den är så intensiv att molnen som ligger som små tussar ovanför antar vattnets färg och ser lite gröna ut på undersidan.

På styrbordssida har vi en oändlig rad av palmer. På jämna mellanrum kan man se skymten av husen med sina trädgårdar, från dessa känner vi röklukten från den eviga brasan där man eldar upp kokosnötsskalen och gamla palmblad, är det riktigt tyst hör man även tuppen gala. Miljön är så rogivande.

Hur skall man nånsin kunna återanpassa sig till en ruggig höst i Göteborg igen?

Happy hour

Happy happy

Cykeltur runt Hua Hin

 På tur igen

Bästa vyn

Å där stod en ko, i Franska Polynesien, definitivt den första kon vi sett här!

Farmers market

Hela marken är täckt med stora oformliga rötter, vi strosar runt och tittar, många människor är här, musiken strömmar ur högtalarna, en del finklädda och stämningen är på topp. Till slut frågar vi en av deltagarna vad som händer, då får vi reda på att det är en tävling om vem som odlast de största rötterna. Man väger och kontrollerar, till slut får man fram en vinnare.

Rötterna är maniok eller kassava som är jordens viktigaste baslivsmedel, genom tvättning och urlakning gör man ett slags mjöl eller gryn av dem. Rotknölen kan också tillagas i en kokgrupp som täcks med heta stenar, blad och jord.

Hajsugfisk

Den här lille rackaren och ett par kompisar till kommer alltid och "bor" under båten på ankarplatsen. Den heter Hajsugfisk och så här står det i Wikipedia om den:

Hajsugfisken är en långsmal fisk med den främre, taggstrålsförsedda ryggfenan omvandlad till en oval sugskiva uppe på huvudet.^[2] Kroppen är vanligtvis vit med tydliga, mörka längsränder, men större exemplar kan även vara jämngrå. Munnen har underbett med en klart längre underkäke, och smala, spetsiga tänder.^[3] Den kan bli 110 cm lång. även om den vanligtvis inte når mycket över 66 cm, och väga upp till 2,3 kg.^[4]

Kokospalmen

Lite fakta om kokospalmen

När kokosnöten ramlat ner på marken kommer det ur två av kokosnötens tre "ögon" nya rötter och i den tredje kommer det ett nytt skott, så på 5-6 år har det vuxit upp en ny palm. Den här nöten med sitt skott ser ut att ha hamnat lite fel, på det ändlösa revet, men kanske en våg kommer och lyfter den till lite fruktbar jord. Det är en tålig växt

Söndag 29 juni 2014

Söndagsvila i en avslappnad miljö

Vardagsstök

Efter storstädning idag skiner golvet blankt.

Fyllt på med frukt, grönt och bröd.

Tagit hem dagens väderfiler.

Motionera mera

Vår utombordare är hos doktorn nånstans här på Rangiroa, den har mått allt sämre och behövde lite omsorg och vård av någon som kan sånt. Under tiden får vi god träning för armar och mage genom att vi måste ro när vi skall iland. Som att inte det skulle räcka tog även trivselkomitténs ordförande och beställde ett par cyklar för att utforska omgivningarna. Med vinden i ryggen gick det galant, lite tuffare på hemväg med vinden emot. Det som inte dödar det stärker, eller hur man säger.

Kokosnötter

Förr kallades fartygen som seglade mellan öar och atoller i Polynesien, kopraskonare. De hämtade den torkade kopran som var polynesiernas största inkomstkälla. Av torkade kokosnötter gjorde man margarin, tvål samt nitroglycerin, kan man läsa i guideboken. I utbyte köpte invånarna det fraktskonaren hade i lasten, konserver, ris, mjöl och socker.

Nuförtiden kallas fartygen som går mellan öarna för supplybåtar, man får sina beställda varor levererade i containers och på lastpallar. Trots moderna tider torkar man fortfarande kokosnötter och säljer, även om det nu är i mindre omfattning. Nu har man pärlfabriker och turism som huvudsakliga inkomstkällor.

Goda minnen

När vi smält äventyren från igår ,spelade min hjärna återigen upp gamla minnen av situationer som vi varit med om under tidigare seglatser. Jag kunde inte låta bli att skratta gott åt ett minne från sena 80-talet då vi med vår tidigare båt Aurora var ute i Bohuslän och seglade med goda vänner, om det var midsommar eller nyss hade varit spelar inte så stor roll. Vi skulle lägga oss för natten på Ursholmen i södra Kosterskärgården. Vi hade alltid pärmen med SXK:s hamnspecialer över skärgården med oss, och vi använde dem jämt. Vi kom västerifrån och skulle få lov att runda öarna för att komma in i den lilla hamnen, då skulle vi ha fått ta ner segel och gå för motor in. Kapten visade en liten genväg in från NW där man fortfarande kunde segla in, det var smalt , med en liten bränning som man skulle passera tätt inpå, men det skulle fungera. Allt gick efter plan och vi lade oss som vi brukade med stävankare och aktern in mot bryggan. Det var många båtar där och ganska snart stod en man på bryggan och sa. -”Den vägen ni seglade in, kan man inte använda.” Vi stod som frågetecken och sa men....alldeles nyss....kom vi ...där. Mannen tittade bara på oss igen och upprepade det han sagt: -”Den vägen ni seglade in, kan man inte använda.” sen vände han och gick!

Vi har aldrig förstått vad det var han ville säga med det. Men ett gott minne är det.

Midsommaräventyr

GLAD midsommar alla bloggläsare

Får passa på att ge er ett litet äventyr till snapsen. När vi efter en snabbsegling på ett snitt över 9 knop på dygnet skulle gå in i ett av passen på atollen Rangiroa hade vi en uppgift på tiden för slackvatten. När vi kom såg vi en superyacht passera ut, kallade på VHF:en och fick reda på att tiden då vattnet vände var en timme tidigare än vår uppgift. För att utnyttja detta tillfälle ändrade vi snabbt strategin och satte kurs mot ett lite svårare passage men lite närmare. Uppgiften som vi fått stämde inte, vi hade tre knop med oss in, gick jättefint i början men när vi mötte lagunens egen starka So-liga vind hade det bildats korta krabba sjöar som vi skulle igenom på ett ganska grunt ställe. Den ena navigerade och den andra styrde, den ena såg hur nära två metersområdet den andre kom, med fullt utslag på maskin kom vi förbi med en hårsmån, genvägar kan bli senvägar. Som lite grädde på midsommarmoset fick vi efter denna test av maskinen, larm på hög temperatur och fick sega oss fram till ankarplatsen på 1400 varv (ca 2 knop). Nu skall det bli fint att göra en Janssons Frestelse efter midsommar badet.

Matshopping

Alla långseglare ser fram emot Tahiti för minst en sak, och det är att gå upp till Carrefour och handla mat. Om man har kommit från Galapagos som de flesta har har man efter den långa sjöresan även passerat Marquesas och Tuamoto under några veckor, eller som vi gjorde rutten förbi Påskön. Det börjar vara tomt i förråden och på öarna är utbudet dåligt och det som finns kostar hur mycket som helst. Det är en helt underbar känsla att kliva in i den luftkonditionerade kalla affären körandes en stor kundvagn. Den blir snabbt fylld med allehanda godsaker. Men det är inte billigt här heller, grönsaker är fortfarande dyrt, vin och öl också. En full kundvagn iTahiti kostar ungefär lika mycket som i Sverige.

Begränsningar med Ipad

Inför den här seglingen skaffade vi oss en Ipad, dels för att man lätt ska kunna ta med iland när WiFi inte når ut till båten, men också som en redundans till navigationsdatorn. Vi har Open CPN på navdatorn och är nöjda med det, på Ipad skaffade vi ”iSailor”. Man köper billigt sjökort över stora områden, det har fungerat bra, möjligtvis är det lite svårt att se på den utomhus när solen skiner, det är ljust, och den ligger i sitt vattentäta fodral.

Nu kommer vi till nackdelen som man har svårt att tänka sig när man är van att vara ständigt uppkopplad, men som drabbade oss.

På Påskön när vi satt på Internet daterade vi upp versionen av Ipad, även om det gick långsamt blev uppdateringen klar, men plattan startades aldrig om. Efter ett par dagar ut från ön stängde Ipad av sig själv och när vi återstartade den sa den när vi startade iSailor att nu är det en ny version på Ipad så nu måste du återinstallera alla sjökortsbuntar !Inget vidare kul meddelande mitt ute på Stilla Havet långt ifrån Internet med någorlunda hastighet, och en lång tid utan Internet överhuvudtaget. Det dröjde ca en månad innan alla sjökort var återställda.

Något att tänka på, det är tur att vi har sextanten med ombord.

Många båtar är det

Tahiti är liksom Panama, en plats där alla långseglare passerar, stannar till, reparerar, väntar på reservdelar, provianterar, kanske gör ett besättningsbyte. Vi återser nu en del båtar som vi träffat förut, en del som vi bara hejjat på och en del som vi kanske har ätit en middag tillsammans. Det är kul att dela ett äventyr med någon, och det berättas gärna om bra och dåliga hamnar och väder, man byter erfarenheter och tips. Om några dagar är vi färdiga med Tahiti för denna gång, och seglar vidare, inte helt klara varthän.

Söndagsvila

Fotograferat Morea ett par gånger under dagen, jobbigt jobbigt.

Doftminnen

Det sägs att bland våra sinnen, syn, hörsel och lukt, är det luktsinnet som väcker flest minnen i vår hjärna, ett minne som förknippat med doften gör att vi minns olika situationer vi varit med om. Igår när vi var på marknaden i Papeete köpte vi några passionsfrukter, till efterätt delade vi på en och jag svalde det lena goda innehållet i frukten, spillde även lite på fingrarna.

Det som nu hände var att jag direkt förflyttades till Pitcairn. Vi hade precis kommit iland och efter inklarering blev vi skjutsade upp till kulturcentret (fängelset), där fick vi nyplockade passionsfrukter som växte längs staketet. Då var vi så glada att vi hade lyckats ta oss iland på en av världens mest otillgängliga platser. Vi hade haft en jobbig natt på ankarplatsen, varit uppe sen 5 på morgonen och frukosten hade försvunnit från våra magar för längesen, vi var rejält hungriga och törstiga. Passionsfrukterna gick åt en efter en, jag tror vi åt fyra var, det kändes som himmelriket, å så gott frukten gjorde. När vi senare åt lunch hos Darlene och hennes man fick vi passionsfruktjuice att dricka till lunchen.

Igår spelades alla minnen från den dagen upp som en fantastisk repris bara för att jag åt en liten Tahitisk passionsfrukt och spillde på händerna så att doften spred sig. Underbara hjärna som inte bara sparar ett bildminne utan låter mig återuppleva en hel situation.