Ett litet hus

 Ja titta ! 

Nu har vi byggt ett litet hus runt vår båt för att hon skall behålla fräschheten under tiden någon bestämmer sig för att komma och köpa, eller bara titta.

Det blev väldigt trevligt och mysigt under tältet..... som någon sa .....vi funderar och fantiserar lite vilka fördelar nästa båt skall ha

Nu åker vi på semester norrut till ett annat segelparadis, Newport.

Båtmässan

Så mycket folk och så fint väder. Den här gigantiska flytande båtmässan i Annapolis, har vi hört talas om, men inte förrän i år har vi deltagit. Så mycket nya stora fina båtar och  dess alla tillbehör var längesen vi sett. Helt klart är det stora katamaraner som drar till sig det största intresset, för människor med en fet plånbok.
Trots det har vi haft många besök ombord, de flesta är bara nyfikna på den vackra och lite annorlunda båten. Det är ingen som har budat på stående fot, ett stort köp behöver lite eftertanke. Vi kommer att ta upp Anastasia på land igen här i den stora båtstaden, packa ihop och låta mäklaren jobba vidare med försäljningen.

Blue water brokerage show

Bring it on.........

Annapolis

Nu har vi varit här i Annapolis några dagar, vi hade en fin segling hit.
Här drar inte båtmässan igång förrän nästa vecka, så nu ligger vi i för att få en riktigt bra finish.
Städa, släng lyft iland.
Något som vi däremot inte slängt är den STORA svenska flaggan, den skall vaja i aktern på Anastasia under David Walters Yachts / Blue Water Brokerage Show

På väg

På väg mot Annapolis, den amerikanska gästflaggan blåser knappt ut i den svaga vinden. Vi njuter ändå till fullo, så skönt att vara ute i sjön igen.

Sjösättning

Här kommer hon hängande i kranen, just nu den finaste segelbåten av alla.

Efter tre veckor av boende på land på en båt, med allt vad det innebär, kändes det väldigt skönt att komma i vattnet igen.
Om tio dagar skall hon ligga i Annapolis och glänsa och glittra under Boatshow 2018.
Vi har en bit kvar dit, men vi hoppas att hinna.

Putsar och stylar

Vad är det som tar så lång tid?

Och JA, det undrar vi oxå.

Under tiden putsar vi, varenda mantågsstötta, bort med rosten fram med glansen.

Under tiden ser vi till att maskinerna går igång, ojdå en ny startmotor och nytt startbatteri behövdes visst.

Under tiden slipar och lackar vi sittbrunnstofterna till en hög kvalitet.

Under tiden stänger vi gamla minnen och annat skräp, påse efter påse bärs bort till sopcontainern.

Undert tiden försöker vi hålla på våra gamla rutiner, så ett spel och en EM-öl försöker vi hinna med.

Vi hoppas att allt detta pyntande och städande kommer att ge resultat, på måndag sjösätter vi och drar oss upp mot Annapolis där "boatshow" kommer att pågå mellan 4-7 october-

Lucky lucky

I onsdags stängde vi igen båten. Båtvarvet där vi står hade under två hektiska dagar tagit upp alla båtar ur vattnet. Vi tog vår hyrbil och körde till Washington.

Vi följde orkanens bana hela tiden och redan på torsdagen när Hurricane Florence skulle slå till på North Carolinas kust, hade prognoserna ändrats lite, banan för Florence hade böjt av lite mer åt SV, för att sen fortsätta i en nordostlig bana. Vi upptäckte till vår glädje att just vår position skulle bli den minst drabbade. Igår fredag åkte vi därför tillbaka till Deltaville. Vägarna var tomma och ödsliga, vädret ganska okey, varmt och fuktigt men ingen vind, och minimalt med regn.

Ibland har man tur. Borta bra men hemma bäst

Hurricane Florence

När vi valde Deltaville i Virginia för att ställa upp båten, var detta delvis för att vi var långt norr om Florida som alltsomoftast drabbas av orkaner. Här uppe i Chesapeakbay kändes det tryggt och bra, med stäven inne i pinjeskogen kan väl inget hända.

Sedan några dagar har alla här på båtvarvet börjat att tala om Hurricane Florence, enligt vissa väder modeller kommer Florence att nå land någanstans i South Carolina. Men det kan lika gärna bli lite längre norrut, utan tvivel kommer området där vi är drabbas.

Vi är glada att vi inte har hunnit sjösätta än, utan står ganska långt uppe på land, men orkaner är ju inte bara vind utan också mycket regn och översvämningar.

Vi har en bil, vi sticker härifrån norrut på onsdag, vi åker till Washington, det är tur att man har lite släkt här och var.

Deltaville boatyard

Värmen dallrar över grusplanen där vi står uppallade på land, från kl 12.00 på dagen till solnedgång är solen stekande, som en båtgranne sa: "brutal".
Trots det, är det nu ingen ursäkt att dröja, vi har mindre än en månad kvar tills vi skall deltaga i David Walters Yacht boatshow under den stora båtmässan i Annapolis 4-7 oktober.
Arbetsdagen startar 05.30 för att bäst utnyttja dagen innan den stekande solen drabbar oss.
På eftermiddagen tar vi gärna en upphandlingsrunda då vi kan åka i vår hyrda bil med god A/C.

 Idogt arbete kan resultera i den här fantastiska finishen, hjälp oss att dela annonsen.

Anastasia for sale

Det svåra beslutet är taget:

Klicka här för att se hela annonsen

A click here will take you to the ad

Om några dagar åker vi över till USA, för att sätta henne i bästa möjliga skick inför båtmässan i Annapolis i oktober. Det blir en spännande "sista resa" som ni som vanligt kan följa här på bloggen.

Säsongsavslut

Här står hon nu i lugn och ro, behöver inte plöja mudden i varken USA eller Cuba på ett tag.

Vi åker efter en helg i Washington hem till Silvergatan och börjar med vårbruket i trädgården.

Utflykt

Eftersom vi jobbat på så bra i veckan tog vi oss ledigt över helgen.
På lördagen var vi i Yorktown som är en stad här i Virginia.

Belägringen av Yorktown (även känt som Slaget vid Yorktown, Kapitulationen vid Yorktown eller Tyska slaget, den senare ägde rum den 19 oktober 1781 i Yorktown, Virginia) var en avgörande seger för den amerikanska kontinentalarmén under det amerikanska frihetskriget. Denna stod under befäl av general George Washington och assisterades av de franska trupperna under befäl av Comte de Rochambeau. Dessa segrade över en brittisk armé under befäl av generallöjtnant Charles Cornwallis.

Det fanns ett fint museum och det var fina promenader längs floden York, vi besökte även "Farmers market" och köpte popcorn av den här försäljaren

 På söndagen vände vi kosan norröver och åkte till Annapolis, huvudstad i Maryland, ett seglarmekka med en berömd stor båtmässa på hösten. Vi hamnade dock i den lite mindre varianten till boatshow man har på våren. Vädret var vackert och det smattrade i flaggorna, båtarna var putsade och det var massor av människor där.

Annapolis boatshow

Här träffade vi den här mannen som sålde Electronic flares.

Deltaville boatyard

Ja då var vi torrsatta igen, just denna dag är som ni ser väldigt blöt (jfr torra land). Det har överhuvudtaget varit kallt ända sedan vi lämnade Florida. Här i Virginia säger dom att våren är sen i år, det var inte så länge sedan det sågs snö i omgivningarna.

I lördags hade vi kanonfint sommarväder och då passade vi på att bjuda in delar av släkten som bor i Washington, vi hade en fantastisk härlig dag med lunch och en fin promenad i solen.

A lovely day together with Mi Yee and Kit

Det är annorlunda att vara så här långt norrut, t.ex är det första gången vi står på land med skogen runt knutarna, förlåt stäven :)

Chesapeake Bay

Efter att ha passerat de sista broarna på hela ICW sträckan, kom vi då in i de riktigt stora hamnarna runt Chesapeake, Norfolk, Portsmouth. Allting gick i ett, industrier, hamnavsnitt, parker och skyskrapor.

Ja inom loppet av en timme passerade vi hela storstaden och det kändes overkligt att hamna mitt i smeten efter att ha kajkat runt i kanaler och swamp-områden de senaste veckorna.
Vi hittade en ankarplats mitt i stan och stannade bara över natten.

Väderutsikterna var goda för nästa dag och vi tog oss då lite norröver i Chesapeake Bay till vårt nya uppläggningsställe i Deltaville, här är det riktigt lantligt och familiärt. Det känns bra att lämna Anastsia här.

Vad var det för fel på Florida?

Ja det kan man fråga sig nu när vi snart kommit hela vägen upp till vårt mål för denna säsongen, Deltaville, VA. Här är nu så regnigt och kallt, så att t.om de gamla "Patagonien-jackorna har plockats fram.

För två dagar sen hade vi dränerat sparkapitalet och fått vår trogna Yanmar på banan igen, ja då kom det insusande ett bedrövligt väder över hela North Carolina och Virginia.

Hela lördagen låg vi kvar i Belhaven under det att åskbyar och tillhörande regn passerade, söndagmorgon trotsade vi kyla och regn, termometern visade 5°. Vi passerade den långa kanalen Alligator-Pungo canal,

och fick sen höra på VHF:en att den gamla svängbron som vi skulle passera senare på em, var stängd pga hård vind. Vi ankrade och tittade på film .
Imorse var vi på banan igen, understället i Merino-ull förvaras helst under täcket hela natten för att vara i lagom temperatur vid påklädningen, upp med ankaret och iväg, morgonstund har guld i mun och inget regn. Vid bron pågår arbeten, det tog dem över en timme att evakuera arbetare, hålla borta bilarna och laga de gamla broöppningsdetaljerna innan vi kom igenom.
Sen kom regnet och kylan bestod, läsa sjökort, torka glasögon styra båten.
Ja när vi kom fram till Coinjock-marina var vi glada att koppla in elsladden, stänga dörren och röra ihop en liten varm romtoddy.

Det var då vi titta på varann och sa, "Vad var det för fel på Florida?" argumenten finns där, "Inte lägga upp båten, i områden där orkanerna drar förbi", dessutom är Florida dubbelt så dyrt.

Varför vi hamnade i Belhaven

Belhaven en liten ort vid Pungo river i North Carolina, i vår guidebok står det att det inte är mycket till stad men på nåt sätt älskar alla båtägare den ändå. Vi var ändå inte intresserade utan var på väg förbi, vi hade bra väder för att göra en längre dag och närma oss vårt mål med stormsteg. Detta var i förrgår.

Tisdag

Precis innan vi skulle gå in i en 20 mile lång sk. ”cut” som kan liknas vid en smal grävd kanal, kände jag en konstig lukt och strax gick ett larm från kylvattnet, blixtsnabbt kollade vi motorn och när Thomas petade på locket till kylarvätskan fullkomligt flög det upp i luften, snabbt började vi fylla på vatten igen och sätta motorn på tomgång, vi lyckades manövrera oss ur farleden och droppa ankaret. Vid senare analys rann kylarvätskan på nåt sätt bara rätt igenom, allvarligt förstod vi och det tog inte lång tid förrän vi bestämt oss för att här måste till bogsering till ett ställe där man kan kylare. För första gången på hela kanalresan hade jag inte täckning på telefonen där vi var, så vi fick ta via kanal 16 och Coastguard. Vi plockade fram vårt medlemskort i Towboat U.S som vi hade betalat för i Fort Lauderdale när vi uppgraderade vårt goldcard hos Westmarine. Men vi hade lägsta graden av försäkringen som gjorde det hela 50 dollar billigare, vilket jag kan säga inte var i paritet med slutsumman.....

När vi kom in till Belhaven stod bogserskepparens son där som var utbildad på Yanmar-dieslar och tillika hade far och son stadens båtvarv ihop. Vi plockade helt enkelt bara upp kreditkortet och sa vad vi behövde. Det här kändes bra, dyrt men verkade bli en snabb affär

Onsdag

Nästa dag skulle delarna komma, hela dagen gick och det enda som hände var att en mycket trevlig dam kom och frågade om vi ville ha skjuts till snabbköpet, ja tack.

Vid slutet av dan fick vi tag i varvet och ojojoj hade vi glömt att sagt att det var två dagars leverans!

Hantverkare är sig lika över hela världen, sant som det är sagt.

Vi tog och gick på resturang för att göra av med ytterligare pengar och i denna lilla stad hittade vi ett fantastiskt ställe som hette Spoonriver, Art and marketplace.

Vi fick en riktigt god kycklingrätt och gratis påfyllning av vin, och bäst av allt en stor efterätt on the house. Hur vänliga som helst.

Torsdag

Idag passade vi på att promenera bort till en mack med våra gasolflaskor för att fylla, en bil stannade på vägen och gav oss lift. När flaskorna var fyllda fick vi skjuts tillbaks. Vi börjar tro på stadens slogan ”The boats stop here” Det är mycket vänliga människor i Belhaven, men vi vill vidare!

North Carolina

Påsken är över och vi håller fortfarande på att färdas på ICW Inter Coastal Waterways, vi är inne på vår 15 dag, och vi tycker fortfarande att det är spännande och framförallt annorlunda. Hela vattenvägen har en såkallad ”statemile” skala. Här talar vi inte om en nautisk mil utan naturligtvis en amerikank mile som är 1,6 km. Man har en gång bestämt att leden börjar i Norfolk Virginia och slutar i Miami Florida. Vi började på STM 1065 i Fort Lauderdale och vi räknar uppenbarligen neråt. Idag startade vi på STM 229 i Swansboro, så nu är det inte långt kvar.

Fullmåne påverkar tidvattnet

Vädret har varit fint hela sista veckan och månen som vi annars tycker så mycket om när vi seglar till havs och har den som sällskap på nätterna, är vi inte lika glada för här. Det har som ni märkt varit fullmåne här i påskhelgen och det innebär ju att låg och högvatten blir extrema, högvatten då kommer vi för nära broarna med masttoppen och lågvatten kommer kölen för nära botten. Men som vi sagt förut, botten består av mjuk mudd så det är mest irriterande när vi plöjer igenom.

Vad vi ser efter stränderna, ja det är amerikanska hus som ser lite ut som om det vore Disneyland, alla bygger långa långa träspångar ut till vattnet där de har sin snabbgående båt uppe i luften på en ställning, många löpmeter virke har det gått åt för att man är inte så mycket för att dela en brygga, utan varje hus skall ha sin egen.

Vidare ser vi många fåglar, vadarfåglar inne vid stränderna och skarvar som finns lite överallt, och sen alla örnar som bygger sina bon på sjömärkespelarna, här i North Carolina använder örnarna även de spetsiga röda märkena, i Florida var de gröna fyrkantiga mest populära.

Nya kontakter

För några dagar sen startade vi som vanligt tidigt, det var en underbar morgon, stilla luft, lite morgondis över marshlandet, solens strålar hade precis börjat värma oss. Det var mycket lågt vatten när vi gick in i en kanal, djupsiffrorna blev lägre och lägre och plötsligt så satt vi fast där i dyn igen. Vi tittade i våra tabeller och kunde utläsa att om ett par timmar skulle vattnet komma tillbaka, vi kokade helt enkelt en extra kopp kaffe och tog fram kameran för att fotografera lite fåglar som höll till på kanten.

Då ser vi akter om oss att det kommer två motorbåtar in i samma kanal, de saktar ner när de ser oss och vi talar med varandra över VHF:en. När den sista båten passerar på vår babordssida ropar mannen att han hade ”12 feet of water” där han var, så när de försvann försökte vi backa och trixa oss dit, mycket riktigt där var mycket mer vatten under kölen. Det här mötet skulle visa sig vara riktigt bra då skepparn ombord på båten hade lång erfarenhet av ICW, hade en webbsida med senaste nytt om farleden och verkade som han hade koll på alla nya uppgrundningar. Vattenleden här rör sig hela tiden eller rättare sagt botten rör sig hela tiden, genom alla in och utflöden och vid stormar och orkaner.

Vi är dessutom på väg åt samma håll norrut, varje dag får vi ett anrop på radion och meddelande om vad vi idag skall titta lite extra på vid våra vägval, det är värdefull information för oss som är nybörjare på Inter Coastal Waterways.

Nu önskar vi alla bloggläsare en riktigt skön påskhelg, vi kör på norrut under tiden som en Janssons Frestelse står i ugnen och gottar sig.