Anlänt Durban

Lungt, tyst och stilla var det inatt när vi puttrade in i Durbans hamn runt midnatt.  När vi förtöjt och lagt oss somnade vi som klubbade sälar. Det skall inte förnekas att den här seglingsetappen har varit påfrestande, och vissa av dagarna hade jag hellre suttit på land och läst våra egna berättelser i en blogg på nätet. 

Etappen som vi nu seglat är en källa till oro hos de flesta långseglare, då tänker man främst på passagen söder om Madagaskar, där man inte skall gå för nära på grund av uppgrundningar som kan skapa oro i vågsystemen,  samt det som ger en kallast kårar, det sista dygnet innan man angör den nya kontinenten Afrika, där den sydgående Aghulasströmmen kan skapa freakwaves när den möter en sydlig kuling eller storm. Allt detta skall planeras innan, grundat på väderprognoser längre fram än en vecka i tiden.

Aghulasströmmen blev det absolut minst problematiska på hela seglingen, vädret stod oss bi och vi kunde bara njuta en lite snabbare segling igårkväll.

Det som för oss varit mest problematiskt har nog varit oron för autopiloten, alltsedan infästningen sprack på femte dagen. Tuffa timmar vid rodret tär på en liten besättning.  Men en förmåga som alltid finns i den gamla sjömanssäcken är: hitta nya lösningar, måste klara sig på egen hand, om det så är för några timmar eller som för oss några dagar. Dessa erfarenheter har kommit fram igen, och vad man kan åstadkomma med lite slangklämmor, epoxi, stålbitar och dynema, har fått en ny innebörd. 

Jag säger bara hedersmedalj till hederskapten.

Trasig infästning

Lagning som höll i det lugna vädret