Holander Cays, Kuna Yala

När jag igår hissade Panamaflaggen som ett tecken på att vi är instämplade
gäster i landet tänkte jag på vad Panamaflaggen betydde för oss sjöfolk på
70-talet. Då var det uteslutande negativa signaler,en båt med Panamaflagg
betydde en rosthög, som seglade med tveksamma certifikat. Det var
bekvämlighetsflaggan nummer ett, sen kom Liberia och Malta strax efter.
Idag är det inte likadant, nu är Panamaflaggen som de flesta andra flaggor.
När jag ändå filosoferar runt flaggor kan jag nämna att Kuna Yala har en
egen flagg den är röd och gul och har swastikan som en stor symbol i
mitten, enligt min guidebok har det ingenting med den senare nazisymbolen
att göra.

Isla Porvenir, Kuna Yala

Inklarering och utklarering i olika länder är mycket olika, det är mer
eller mindre omfattande och byråkratiskt. Som exempel i Martinique (där
hade man lagt hela ansvaret på oss. Meningen var att man gick till ett
ställe som hade PC-terminaler(marina eller skeppshandel), man fyllde i sin
blankett och fick den stämplad. Enkelt och behändigt. I Columbia var man
tvungen att gå via en agent, han åkte till både immigration, port captain
och customs, för både in och utklarering, naturligtvis tog han betalt, men
det är skönt att slippa åka runt och leta olika myndigheter. För några år
sen när vi kom till Rio de Janeiro tog det oss en och en halv dag att göra
hela proceduren, ena vägen, där fick vi bl.a besöka hälsomyndigheterna och
fylla i en blankett om statusen på hela vår besättning (2 st då som nu) om
någon dött under resan och isåfall hur. Blankettten var anpassad till en
annan slags sjöfart.
Idag skall vi då klarera in hos indianerna i Kuna Yala, hoppas vi får en
fin stämpel i passet.

N 10 15 W 075 55

Då var vi på väg mot San Blas öarna, eller Kuna Yala som invånarna själva
kallar dem. Kuna indianerna styr denna ögrupp som egentligen tillhör
Panama. Man har en egen regering "congreso" och styr sitt eget samhälle.
Det skall bli mycket spännande att komma dit.

Polaroidkamera

Vi sitter på en uteservering på ett torg i mitten av det gamla Cartagena, det är mycket folk i rörelse, det är försäljare, inkastare till kaféer och barer, ja det vanliga folkvimlet en lördagkväll. Vid bordet bredvid sitter en stor familj med representanter från alla generationer, mammor, mostrar döttrar och t.om gammelmormor sitter med. Man pratar dricker drinkar och fotograferar varandra, det är en kamera som går runt, men sen har alla en telefon som de också fotograferar med. Även den gamla mormodern har en mobiltelefon som hon visserligen låter någon annan fota med, men det saknas ingenting. 

Då får jag syn på en man som går runt på caféet mellan de olika borden och visar upp en kamera och frågar alla vänligt om han skall föreviga deras kväll tillsammans med släkt och vänner. Han har en sån där gammal polaroidkamera, ni vet en sån där som han tar ett kort, sätter handen runt en stor plåt och under tiden han räknar sina sekunder i huvudet försöker se intresserad ut vad kunden gör där, snygg hatt damen har och så vidare. Ritsch så har an dragit ut hela fotot ur kameran och ratsch så tar han av en form av skyddspapper. Ni kommer säkert ihåg dem, jag har inte sett en polaroidfotograf på mycket länge och jag kan säga att den här mannen fick inte många kunder.

Mitt lite krassa tips till honom är att byta branch, han är hopplöst efter sin tid och kan nog inte försörja sig på svunnen tid.

Var är posten ?

Det är inte ofta vi skickar brev med vanlig postgång, men igår behövde vi det. Jag började att fråga på marinakontoret var man kunde finna ett postkontor, officina de correos, vilket satte igång en stor aktivitet, det slutade med att Elvis, en engelsktalande (lite)  mekaniker körde mig i sin bil till en liknande ATG-ombud. "Hej då" sa han när jag klev ur bilen, han körde genast tillbaks. Jag kände direkt att det var fel ställe, jag stod snart ute på gatan igen med en lapp i handen där det stod 4-72. Efter promenad tillbaks till båten och lite stärkande lunch gick vi båda iland och satte oss i en taxi.
Nu började en ännu värre jakt, taxichauffören visste inte var posten låg och 4-72 visste han ej vad det var. Vi körde han stannade och prata med människor på trottoaren, han ropade i sin lilla kommunikationsradio, efter ca en timme kom vi fram till 4-72, som var typ ett Fed Ex ställe. Vi var långt från turiststråken och bad taxichauffören att vänta. Det gick fort och bra därinne, 10 kr för att sända brevet till Sverige och taxin kostade 100 kr. Den här historien får mig att tänka på när posten lade ner sina kontor hemma, då fanns det en informationsfilm på TV där en man kom in i en vanlig butik och utbrast: -"Det här är väl ingen djävla post".

Hård bevakning

När vi går iland passerar vi ett ganska flott bostadsområde där är det väldigt många staket, grindar och övervakningskameror, de flesta hyreshus har en egen "dörrvakt" som står där dygnet runt och ser sträng ut, naturligtvis beväpnad. Det är fortfarande hög kriminalitet här i Columbia, jag läste att man under 2010 hade världens fjärde högsta mordfrekvens per 100 000 invånare, efter länder som Honduras , El Salvador och Venezuela. Är man intresserad av läget här i Colombia kan man läsa det här:

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Colombia/Fordjupning/

Cartagena dix points

Stolt vajar den Columbianska flaggan på statshuset, vi är iland och upptäcker den gamla staden Cartagena. Hamnen fästningarna och monumenten i gamla Cartagena klassades 1984 av UNESCO som Colombias första världsarv. Så vackra hus, så mycket vackra byggnader, vi blir aldeles hänförda. När vi sen hittar små mysiga och billiga tapasbarer, musik glam och stoj på en vardag gillar vi staden bara ännu bättre.